Bild: http://peterlarson.net (illustration av Sara Granér)
Det är inte så kallt i Stockholm hittills i år och kanske är det därför som portuppgångar och tunnelbanenedgångar är fyllda av människor som tillbringar nätterna där, på cementen, utan någon annanstans att ta vägen. Jag ser människor sticka till dem kaffe och pengar. Jag ser deras rufsiga kalufser sticka upp från trasiga sovsäckar och mitt hjärta gör fysiskt ont varje gång. Varje dag. Samtidigt som jag är så kluven till att ge pengar eller kaffe. Rädd att det ska vara kontraproduktivt (bekosta knark?) eller vara förmätet. Helt krasst: rädd för att förlora ansiktet, antar jag. Och i egoistisk rädsla för det, eller vad fan det nu är jag sysslar med, så går jag bara förbi. Med värkande hjärta. Varje dag. Varje morgon.
En av mina favoriter Fredrik Virtanen skrev så bra om den obehaglig skattereform som går igenom den 1 januari nästa år. Den innebär att privatpersoner får 25 procents skattereduktion på det gåvobelopp de skänker till organisationer som godkänts av Skatteverket. Något unikt i vår historia - det har tidigare aldrig inträffat, förutom under extraordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt infördes. Fredrik ser det som en fördelningspolitisk orättvisa där myndigheter i allt högre utsträckning hänvisar människor till välgörenhet och oavsett var vi står politiskt så instämmer jag i allt han skriver. Fredrik Reinfeldt är fel ute och Fredrik Virtanen har helt rätt. Den sistnämnda avslutar med:
»Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det inte behövs. Tiggaren som jag går förbi varje dag ska inte ha pengar från min hand, hon ska ha pengar via min skattsedel. Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.«Läs hela artikeln här.
