Lucka 16

Jag 5 år gammal tror jag. J är 2.

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Jag som liten? Jag är storasyster och har alltid varit väldigt egoistisk. Velat att alla ska se saker som jag ser dem, från mitt perspektiv. Dessvärre var det ingen, förutom kanske farmor, som gjorde det. Och jag har alltid upplevt mig själv som väldigt ensam. Oförstådd. Och tvivlat på om jag haft rätt (då ingen annan ansett mig ha det) samtidigt som jag varit superstark i min övertygelse att jag var just det. Rätt. Non-stop.

Konstigt det där. Förstår det inte riktigt själv (varken min starka övertygelse och intuition eller min känsla av utanförskap) - och inser samtidigt som jag skriver detta att farmor inte alls var den enda som förstod mig. Mamma gjorde det också. Och kanske pappa (men det sistnämnda förstod jag först efter en tids terapi). Och mamma ömsom försvann som nära bundsförvant, ömsom fanns där, efter det att jag flyttade till London som 17-åring (och ja, även detta har stötts och blötts i terapin och nu är vi nära igen. På vårt speciella, fantastiskt..härliga sätt).

Hur som. Grejen med mig tror jag är att jag alltid, sedan jag gick i lekis tror jag, varit väldigt mån om att visa upp en lyckad fasad utåt i sociala sammanhang. I klassen var jag stark. Stod upp för de ensamma. Fick aldrig någon kille att falla för mig. Fanns där för mina vänner och var duktig i skolan. Hemma bröt jag ihop och var vansinnigt arg och ledsen. Alla känslor som skulle pyst ut i skolan under dagen fick pysa ut hemma och på samma sätt är det fortfarande. Ibland går så mycket energi åt att hålla fasaderna uppe på jobbet och på krogen att jag rasar likt ett korthus när jag väl sätter nyckeln i dörren.

Men, man måste våga älska den man är med alla sina skavanker och jag älskar den där lilla tjejen som var jag med sitt tjocka, långa, bruna hår. Hon som ledde trupperna i klassen på rasterna. Byggde upp fiktiva världar bland buskarna bakom skolsysterns barack. Som spelade innebandy minst lika bra som killarna i klassen. Som skrev ett sådant fint arbete om Afrika i 6:an att läraren tog med sig boken hem för att stolt visa sina vänner.

Jag är inte stolt över min ilska. Och jag är ledsen över att det tog så himla många år innan jag och min lillasyster blev vänner och släppte fram all kärlek som fanns där men som doldes av ständiga syskonbråk och maktkamper. Först när jag var svag kunde vi enas – och jag förstår henne, det kan inte ha varit lätt att alltid vara nummer två bakom mig – den kyrkliga, den sportiga, den duktiga i skolan, den nördiga, den ovackra. Detta über-ess i att hålla fasader uppe. Lätt att förstå att min systers rebellism, och uppbrott från mig, blev vilt.

Önskar bara att vi mötts tidigare. Och att jag förstått att jag bakom alla andra idéer jag hade (och har) förstått hur vacker jag var.  

Ps. Vill ni förresten läsa andras berättelser? Gå in här och se i kommentarerna till respektive luckinlägg. Finns så många andra fina bloggar och historier att ta del av där ute. Och det känns så konstigt att det finns andra som läser mina. Konstigt, men fint. Hey - lyckan i skapandet av små egouniversums i form av en blogg önskar jag alla!

Ps 1. Ser ni kragen på blusen? SOM jag älskade den! Ett av de första plagg som jag minns att jag kände mig snygg i. Kanske startade krag-fettishen redan där.