Försöker pussla med mina kalkyler. Har inga marginaler. Och så ringer J och säger att han lyckats köpa två biljetter till Lauryn Hills spelning i Stockholm i januari och jag är beredd att äta potatissoppa till lunch tre veckor i sträck. Älskade J! Det var helt enkelt den bästa present du kunde gett mig en dag som denna. Och i eftermiddag ska jag visa hans lägenhet för en kompis som kanske vill hyra den och helt plötsligt är allt lite mindre stressigt igen och det strömmar in så mycket mer föväntan i luften!
Jag tror det är så oerhört viktigt att alltid ha något att se fram emot. Som får en att sträva framåt och vilja att det ska bli natt så att man får somna in och vakna till en ny dag. Igen och igen och igen. Och Lauryn! Denna inspirationskälla till vackra kvinna som jag verkligen beundrar för att allt hon sjungit om, för hennes förebildsvägran, för hennes prioritering av en stor familj med massor av barn.
Att hon vågade visa sig skör, blev en aktiv troende och grät på konserter vittnar eventuellt om ett skört psyke men jag väljer, då jag inte läst något annat, att det är ett tecken på ett modigt sökande.
Hon är bara så bra!
Och det här med att ha en ekonomi som är superstram - det är verkligen tufft. Framför allt för att jag levt som en obekymrad spenderare de senaste fyra åren och inte ägnat lyxen av att kunna äta ute, dricka massor av vin, gå på bio när jag vill eller handla det jag vill en tanke. Som en kalldusch kom beskedet i höstas att jag inte fick låna så mycket som jag hade önskat av banken till renoveringen och helt plötsligt var allt sparkapital borta, jag hade fått låna pengar av min pojkvän, min mamma, min pappa och min syster (som jag hatar att göra mig beroende av andra) och J började plugga utan studielån. Som två finansvalpar som torskat hårt på börsen stod vi där, två big spenders sedan vi fick vår första fasta anställning, helt vilsna bland matvaruhyllorna och försökte hitta en budget, en livsstil - en inställning som fungerade.
Men grejen är att trots allt det tuffa (då min återbetalningsplan på eget initiativ är supersträng och renoveringskostnaderna ännu finns kvar då kakelugnsmakandet fortsatt pågår) så är jag så stolt över att det faktiskt funkar. Vi funkar. Jag funkar. Vi äter oss mätta på god mat. Jag tar konsekvenserna av att ha levt över mina tillgångar (Hej noll-nada-zipp amortering på lägenheten när bostadsmarknaden blir orolig och bankerna drar öronen åt sig!) och helt plötsligt uppskattar jag smaken av ett glas vin, en lunch ute, ett biobesök och allt det där på ett helt annat sätt. Det i sig är, trots frustrationen, helt ljuvligt.
Ps. Ser ni att jag gjort ett kollage ovan? Så jäkla stolt.
Ps 1. Har heller inte så mycket att göra på jobbet idag..
Ps 2. Föll i gråt när jag stressad sen kom hem (hade tio minuter att dra av mig jobbstassen och ta på mig något annat för att gå på Js pappas födelsedagsmiddag) och upptäckte att det var världens längsta reva (hål) vid rumpan i ett av de två par byxor jag har nonstop dessa dagar. Måste ha satt mig på något vasst eller så var de för utslitna. Hur som, har inte råd med något nytt men klarar mig väl på ett par byxor antar jag..
Poängen då för att klargöra fakta: så där superstark är jag visst inte. Alltid. Men oftast.
