Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier
Bild från http://www.leemiller.co.uk/
Natten efter det att Lee fotograferat järnvägsvagnar fyllda av döda fångar i koncentrationslägret Dachau kom de till München och lyckades rekvirera nattkvarter i ett ordinärt hus med fungerande varmvatten på Prinzenregentplatz 27. Först när de beträdde lägenheten insåg de att de upptäckt Hitlers hide-away i stan – och att de hade världens scoop. De ställde ett fotografi av Hitler på badkarskanten, ställde fram ett par stövlar på mattan och turades sedan om att fotografera varandra i badkaret. Bilden, taget av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman – ironiskt nog taget samma dag som Hitler tog sitt liv, fick vid publicering otroligt mycket kritik.
Hon säger själv: »I was living in Hitler’s private apartment when his death was announced, midnight of Mayday. . . Well, alright, he was dead. He’d been an evil-machine-monster all these years, until I visited the places he made famous, talked to people who knew him, dug into backstairs gossip and ate and slept in his house. He became less fabulous and therefore more terrible, along with a little evidence of his having some almost human habits; like an ape who embarrasses and humbles you with his gestures, mirroring yourself in caricature. «
Enligt vad jag kan läsa mig till så lät hon till viss del kritiken bero men bilden reproducerades sällan. Oavsett – Lee Miller berör mig, denna flipperkula i världens glammigaste salonger – framgångsrik Vogue-modell i new York, älskarinna åt konstavantgardet i 1920-talets Paris och en av medskaparna av surrealismen, avporträtterad av Picasso ett flertal gånger, kändisfotograf på Manhattan, societetshustru i Egypten, amerikansk krigskorrespondent under andra världskrigets slutskede på plats i Tyskland till gourmetkock och värdinna åt en exklusiv skara bohemer på engelsk lantgård. Sedan mamma. Deltar i en uppmärksammad utställning på MoMa och efter det så tappar hon lusten för fotografi (som en följd bland annat av upplevelserna i Tyskland) och blir deprimerad och alkoholiserad. Dör 1977 i cancer.
Hennes historia är som fiktion. Hennes öde sorgset, hennes liv dessförinnan inspirerande. Och fotot? Magiskt.
Lucka 8: Berätta om ett av dina favoritplagg
Har jag något? Efter mycket rannsakande (vilket väl säger allt om min nuvarande garderobsstatus) så kom jag på att jag äger en H&M-klänning, köpt för över fem år sen, som jag älskar. Min kompis Anna hade den på sig under en midsommar vi firade i Alvasjö, jag blev blixtförälskad och letade runt i H&M-butikerna i Stockholm tills jag hittade ett enda exemplar – och till råga på allt: i min storlek. Har älskat den och använt den en miljon gånger sedan dess.
Lucka 9: Berätta om en utav dina favoritlåtar
Bild från http://crocmusic.com
Jag vet inte riktigt varför men jag TOKDIGGAR denna. Den fyller mig med bilder av hemmafester, harmoni, glädje, vänner som umgås – och massor av kärlek. Företrädelsevis i en luftig lägenhet i valfri storstad.
Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska
Oj! Vilken fråga – min väska innehåller just nu ingen bok och aldrig något smink (fast jag önskar ofta att jag var den typen av tjej som hade det så..men -aja). I min väska har jag vantar, matlåda och clementiner och (alltid, året om) en kamera, ett paraply, solglasägon, en plånbok, Elizabeth Ardens eight hour, en penna, min bankdosa, huvudvärkstabletter, migräntabletter, plåster, en påse att ha när man går och handlar, kvitton, näsdukar, hårnålar, tuggummin, hörlurar, illamåendearmband, hörlurar, linser, ögondroppar – you name it. Gillar inte det faktum att jag har med mig både paraply OCH solglasögon varje dag men there you have it. 100 % ospontan. Eller så är det förberedelserna som gör att jag kan vara spontan? Högst oklart.
Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut
Bild (tagen av misstag) från kvällen som beskrivs nedan
I somras satt jag och en vän vid ett bord på min favoritrestaurang Sardin och drog upp planer för framtiden. En på två år och en på fem. Tidigare hade en kollega till mig som jag beundrar så mycket t-v-i-n-g-a-t mig att göra en liknande mind-map och trots min motvillighet rafsade jag (och då menade jag verkligen att jag rafsade – ingen eftertanke, endast snabb överläggning med mig själv) ner lite idéer och drömmar och helt plötsligt fann jag mig ett år senare nästan ha infriat allihop. Hur sjutton gick det till?
Jag har ingen aning men anar att ett svar (om än pseudo på alla sätt) ligger mellan Lalehs övertygelse nedan och det jag hann läsa mig till i inledningen av boken Hemligheten. Coolt, oavsett. Ibland måste man liksom bara våga tro på något alldeles oavsett hur få bevis det finns för att det ska lyckas gå att genomföra i den reella världen.
Jag har ingen aning men anar att ett svar (om än pseudo på alla sätt) ligger mellan Lalehs övertygelse nedan och det jag hann läsa mig till i inledningen av boken Hemligheten. Coolt, oavsett. Ibland måste man liksom bara våga tro på något alldeles oavsett hur få bevis det finns för att det ska lyckas gå att genomföra i den reella världen.
Hur som. Mina drömmar består av vänner, närhet, kärlek, barn (mer en dröm än en längtan), en större lägenhet, ett sommarhus, tennis som fritidsaktivitet, en närmare kontakt med naturen, en högre grad av politisk, kulturell och psykologisk litteratur, boende utomlands, nya språk, resor, en djupare grad av andlighet, ett jobb där jag trivs och får vara kreativ och en känsla av att vara i harmoni med mig själv. Jag vill älska förbehållslöst, läsa mer, idrotta mer, promenera mer, umgås mer med mina vänner, jobba mer, dricka mer vin, spendera fler dagar i Ligurien (Italien) och mer dagar med min familj. Träffa nya vänner och utmana mig själv.
En annan av mina favoritdrömmar är att återvända till Bukoba i Tanzania. Att återigen andas in den mättade doften av brinnande eldar. Att lyssna efter aporna, efter samtalen. Att återigen få vara en aktiv del i det samhälle som fängslar, förvånar och irriterar likt ett svårlöst chiffer. Lucka 12: Berätta om någon som du saknar
Jag saknar så många människor och önskar att alla mina nära vänner fanns i den här stan. Känns som en egoistisk tanke då jag äntligen renoverat mitt krypin och själsliga borg till lägenhet och fått en kille som rör sig bland grytor och böcker som om han alltid bott där. Men jag saknar mina vänner ändå. Jag vill promenera med dem, äta middag med dem, möta upp dem spontant och se en biofilm, ta tunnelbanan i mysbrallor bara för att krypa upp i soffan och dricka te och se en film. Jag vill höra deras åsikter om konstutställningen vi sett, hunden vi just passerat, drinken vi just fått serverat. Jag vill shoppa med dem, gå i skogen med dem, jag vill äta frukost före jobbet med dem. Å, som jag saknar allt det där.
Det är tur att jag trivs ok med att göra ovanstående på egen hand (- eller med J och de som faktiskt bor i stan), men det är ändå ödsligt tomt på något sätt. Stockholm har liksom alltid varit det – ödsligt tomt på något sätt. Nytt uppdrag: komplettera vänner långt borta med nya som bor i stan (och som inte har några planer på att lämna den i snabbaste taget :)). Och gör dina Stockholms-kompisar till dina vänner. Samt våga fråga om de vill hänga.
