Igår representerades julefriden av pepparkaksbak (världens bästa recept (jag skippar dock pomeransen och ibland även kryddnejlikan)) och julmusik på hög volym. Det bakades också lussekatter (inte så mycket av mig) och gjordes en misslyckad sats kola. Det var fint. I synnerhet då dagen inleddes med att jag ofrivilligt krossade sex stycken vinglas. Men vad fan, glassplitter en masse och en utgift jag inte räknat med till frukost – det kan onekligen bara bli bättre efter det.
Ägnade resten av kvällen åt att tänka mycket på i vilka situationer jag (vågar) ta plats och säga ifrån och i vilka jag inte gör det. För mig är mönstret högst oklart och det enda jag kom fram till är att när angrepp är av det mer diffusa slaget så blir jag också diffus. Jag gillar starka känslor, starka uttryck. Och kan ge tydligt gensvar när jag känner mig trygg (eller vansinnigt arg) och när jag tycker att jag har något att vinna på det. Kan visserligen se något som liknar ett mönster i det att jag till exempel lämnat kompisrelationer då de upphört att ge mig något personligen. När det känts som att det enda de gjort var att suga musten ur en och dränera en på energi. Som om jag vore en virtuell slagpåse som man hårdhänt testade nya tekniker på. Eller var gränser egentligen går. Men vägen dit har alltid varit lång och jag får ärligt medge att jag inte fattat något beslut förrän jag stått på den yttersta av klippsatser och inte haft något annat val än att släppa taget.
På det funderade jag och vred på scenarierna fram och tillbaka i huvudet. Kom till slut fram till att vägen mellan tanke och handling måste kortas. Och se där, ytterligare ett projekt. 2012 ser ut att bli ett intensivt jobba-med-mig-själv-två-varv-till-år.
Aja.
