Livet omedelbart.
Föreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan eftertanke.
Jag kan inte rollen jag spelar.
Jag vet bara att den är min, outbytbar.
Vad stycket handlar om,
måste jag gissa mig till på scenen.
Uselt förberedd är jag, på livets ära.
Med möda klarar jag det påtvingade tempot.
Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.
Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.
Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.
Mina instinkter är rent amatörmässiga.
Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.
De förmildrande omständigheterna känns grymma.
Oåterkalleliga ord och reaktioner,
oavslutad räkning av stjärnorna,
karaktären som en kappa knäppt i språng
och här, det eländiga resultatet av brådskan.
Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,
eller att få göra om en enda torsdag!
Och nu redan fredag med ett scenario jag
inte känner.
-Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,
fick inte ens harkla mig i kulissen).
Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen
avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.
Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.
Precisionen i rekvisitan är slående.
Vridscenen fungerar sedan en stund.
En bit bort har till och med nebulosorna tänts.
Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.
Och vad jag än gör,
blir för alltid till det jag gjort.
Wisława Szymborska
