En syrlig bit av det jag lämnat bakom mig

Känner mig som en modern version av Kristina från Duvemåla där jag sitter i en soffa i min lägenhet med fönstren vidöppna mot gatulivet i West Village och njutningsfullt äter mitt sista, syrliga svenska (insmugglade) höstäpple. För nog att de har allt här: men syrliga gulröda äpplen (en av mina största njutningar matmässigt här i livet) det har de inte. Här är de endera illgröna (älskar dock dem också) eller Snövit-röda och båda sorterna är så polerade att de kan agera ställföreträdande speglar om man skulle behöva det. 

Igår kände jag mig också nära alla de personer som fick ta gestaltning i Mobergs-epos. Det var tidig morgon men redan då indikerade temperaturen och luftfuktigheten att det skulle bli en påfrestande dag för tre själar med svala nätter i bagaget, och vi promenerade genom West Village ner mot vattnet med sikte på en av pirerna som ligger nära. Gick ut på den och satt i skuggan av en träddunge och betraktade frihetsgudinnan som insvept i dimma tronade längre ut i hamninloppet. Tänkte på alla de som sökte sig hit då och, som vi, som söker sig hit nu och att vi alla möts av samma vackra symbol. För säga vad man vill om hur det är att komma hit som emigrant och skapa sig en tillvaro utan kontaktnät..vacker är hon, frihetsgudinnan. 

På vägen upp mot Union square (vi behövde fixa en digital adapter till tv:n som lagt av kvällen innan) passerade vi förbi huset där tv-serien Sex and the City skapade en fiktiv känsla av att Carrie Bradshaw bodde. Husets invånare hade försökt tämja folks galenskaper genom att sätta upp ett bedjande plakat och hängt ett snöre över trappan och jag förstår dem. Under den korta stund jag stod i den svala skuggan av träden på gatan och insöp det platsen fick mig att känna kom flera turister förbi och poserade bredvilligt medan deras partner och kompisar fotograferade dem i olika poser. Är inte det lustigt, hur en serie stundtals kan ge en så mycket svar på frågor man inte ens visste att man haft? Stod där under träden, märkligt berörd, och ville på något sätt rikta ett tack till den person som jag med mitt förnuft försökte övertala mitt hjärta med inte bor där. En annan lustig detalj var att jag sedan läste att Sarah Jessica Parker själv bor på granngatan till platsen där jag stod och betraktade HBO:s dopaminpåverkande illusioner och jag gick därifrån funderande mycket på vad hon tänker på när hon passerar platsen - om hon nu någonsin gör det. 

Nej, nu ska jag äta upp mitt äpple. Och ställa om tiden på den här datorn från svensk till NY-tid. Vill på något sätt stänga av alla öppna och irrationella kanaler som för Sverige och Stockholm in i mitt medvetande. Äpplet är ett av dem, om än ett väldigt njutbart sådant. Och, så är det ju från Österlen som så mycket annat vackert. 

Lucka 21

Lucka 21: Berätta om någon som du älskar

Oj. Berätta om någon som jag älskar?

Tror inte det kan bli en text om någon annan än J. Han som jag genom åren åtrått, retat mig till vansinne på och som gjort mig ledsen och glad i en salig kakafoni.  Nu är han den som jag avslutar varje dag och börjar nästa med. Däremellan fylls jag av stor ödmjukhet inför vad han känner för mig (fortsatt lätt surrealistiskt) och vad jag känner för honom. Vilken tillit det ligger i det faktum att man låter sig älska en annan människa! Och vad högaktningsfullt jag skiter i just det. Om allt går i kras, om vi skiljs åt, så är jag ändå så oerhört glad för den här tiden. För skratten, argumentationerna. Blickarna, danserna, matlagningen. Promenaderna, peppen, filmerna. Tystnaden. Samtalen. Presenterna. Och till sist: drömmarna.

Jag letade som tusan efter en dikt som jag vet att jag läste på högstadiet innehållandes orden »O att vi möttes«. Internet verkar inte ha hört talas om den men jag vet att den finns där någonstans. Får nöja mig med att mellan raderna recitera andemeningen. Jag tror inte på någon evighet och är helt enkelt bara glad för varje dag som vi väljer varandra. 

När jag var i NY 2008 köpte jag Vogue som hade en bildspecial med Carrie och Big med anledning av att den första filmen strax skulle ha premiär. Länge efteråt kunde jag inte se på den här bilden utan att något brast i mig. Jag tror att det dels bottnade i SATC och hur mycket jag älskade (och identifierade) mig med Carries upplevelser på något twistat sätt. Hennes värld var ljusår från min men ändå så var det något där..som slog an i mig. Funderingar. Upplevelser. Ja, jag vet inte riktigt. (Älskar för övrigt det faktum hur serien kan agera förbandslåda för brustna hjärtan, för även om den kanske inte gjorde hjärtat helt igen så var den ett fint sällskap i våras när en av mina äldsta vänners hjärtan gått itu och vi under några veckor försökte reparera det som gått sönder i min soffa, ömsom tittandes på SATC, ömsom pratandes/gråtandes/skrattandes.) Dels berodde det på att bilden ovan, hur fiktiv den är, på sitt sätt symboliserade stark, passionerad kärlek.

I vilket fall. Städade ut min sista flyttkartong för några veckor sedan, hittade tidningen, bläddrade lite i den och kände, till min förvåning, att bilden ovanför numera bara..gjorde mig glad. Det var fint.