I onsdags gick jag hem från en spontanmiddag med några av de människor jag tycker mest om i världen. De som är en del av min vänkrets. Min krets - de som jag litar på och älskar att vara med. En av dem bor inte i stan längre, som så många andra av dem jag haft i mina kvarter men som flyttat vidare, och efter middagen tog vi en promenad i det kyliga, nattsvarta och jag följde henne till bussen. Efter att vi skilts åt och jag med vemod gick mot tunnelbanan så liksom…svävade toner ut i luften.
Utanför tunnelbanenedgången i den där nedkissade, gråa, spruckna betongklump som är min vardag och ständiga markör på att jag är halvvägs till jobbet (Slussen) så stod en ensam man och spelade stillsamt på sin saxofon för ingen eller alla. Musiken var fantastiskt vacker och jag stod blixtstill, som tagen. På något sätt kändes det som han skickade ett påbud om New York. Det var vackert så, och jag hoppas allt är väl i Brooklyn.
Ps. Nu hade jag egentligen tänkt lägga in min smygtagna bild på saxofonisten men jag lyckas inte få den att vrida sig ett kvarts varv så det får bli en bild från min hittills enda resa till NY, 2009.
Och om man ska vårda sina drömmar vårdar jag bilden av den där takvåningen någonstans i Soho ömt. Är inte den där takterrassen något av det vackraste ni sett?
