Upplever så väldigt starkt att mitt liv förvandlats till en limbofas inte helt olik den som uppstår efter en tjuvstart. Ägnade så mycket energi på att fokusera på att vara REDO för förlossningen och REDO för förändringen (och fasen vet om jag lyckats med någondera särskilt bra) och nu ligger jag bara i startgropen med darrande muskler och böjd rygg och väntar på det förlösande skottet. Att något ska ändras, att något ska börja, att jag får göra något aktivt.
Istället får dagarna gå på traditionellt manér. Idag med hjälp av tvätt, disk och städ. Igår i form av hundpromenader och en massa samtal. Dagen dessförinnan med hjälp av bjudlunch av min förra chef (som kanske av artighet, kanske inte, ville sondera mitt intresse för att komma tillbaka) och fika med en tidigare kollega. Dagarna går. Det är soligt ute. Men känslan av att mitt kropp redan visat sig vara ett misslyckande i förlossningssammanhang lämnar mig inte. Försöker se på situationen rationellt, och det går för det mesta - idiotin i att belägga sin kropp med skuld och skam och prestationskrav är ju enorm - men ibland känns det lite sorgset när jag massor av gånger per dag via sms, mejl och telefon får svara att: nej, ingen förändring har skett ännu.
På ett sätt är det ju bra med alla de här känslomässiga dalgångarna som man ska igenom. På många sätt härdar de en och hjälper mig, tror jag, att bearbeta förändringen. Samtidigt är det ganska enkelt att se att de beror på att jag inte har då mycket distraktionsmoment i mitt liv..kanske borde trycka in ytterligare några fikor bara för sakens skull? :) Men det som stör mig mest är att jag ens tänker tanken att jag kan styra min kropps funktioner. Hinner inte gå in på den idén nu men visst är det underligt när vi tror oss vara odödliga och i kontroll av alla fysiska skeenden? Att vi kan skaffa oss garantier för hur vår kropp ska agera och så lätt gör kroppen till en fiende? Ska försöka släppa det idag och bara andas lugnt och tänka att min kropp är min borg..gjord för att göra mitt liv så bra som det bara går. Och det enda jag kan göra är att fylla den med positiv energi och invänta den där kloka lilla fisken i min mage.
