Igår gjorde jag det onämnbara. Jag oroade mig. Och oron fick mig att kallna och krypa in i en bubbla där till slut bara ett enda fokus fanns och det var att få den livliga lilla krabaten i min mage att åter vara livlig medan en ensam tår långsamt rann ur mig.
Jag vet ju att de rör sig mindre de sista veckorna innan födseln men kvällen innan hade hon ju ett knökkalas och så igår..var det bara stilla. Och ingenting av vad som brukar få henne att sparka (Js röst, händers smekningar, sång och en touch av min varma kopp te som jag disträ lutat mot magen) gav någon reaktion. Det var bara helt stilla. I timmar.
Och här intog vi olika approacher. J googlade och jag fick mer och mer ett tunnelseende. Ända sedan mina kompisar i Malmö förlorade sitt barn dagen innan beräknat födslodatum och det som jag inte ens visste om kunde hända hände så har jag varje kväll tyst noterat hennes rörelsemönster för att lite löst hålla koll på dem. I bakhuvudet så där. Och så nu..ingenting.
Så jag ringde förlossningsavdelningen och bad lugnt om ursäkt för att jag störde. Fick rådet att dricka iskallt vatten, vila och sedan knuffa på magen. Och mycket riktigt, strax buffade hon till svar där inifrån. Och även om J inte tror det så hade jag lugnt kunnat somna då, av utmattning och lättnad, och sen gå till MVC tidigt i morse innan jag hämtade Samson och kolla att allt var ok men de på BB tyckte jag skulle komma in. Och att somna då och i efterhand veta att jag struntat i deras råd om något gått fel..det var omöjligt.
Så, vid midnatt, som det var, fick vi ta på oss jackorna och ta en taxi dit. Klädd i sunkiga kläder, hudlös i den kalla kvällen, kände jag mig som en dramaqueen. Mitt värsta. Men de var fina. Och de tog långa grafer och jag låg där med sladdar och sensorer och i en timme följde vi barnets hjärtslag och min livmoders sammandragningar. Sen fick vi se D livligt svälja vatten och hänga runt, ja till och med karatesparka lite, när läkaren gjorde ett ultraljud och då kändes det ännu mer som ett dramaqueeninfall men vad kan jag göra? So be it så här i efterhand.
I den tysta nattkorridoren när vi gick därifrån lätt utmattade stod en kille i vår ålder och bytte blöja på sin nyfödda bebis i ett för övrigt nedsläckt rum och då kändes det ännu mer som att den korridoren är en transitplats dit vi ännu inte har tillträde. Den är inte vår att ta i besittning, vår närvaro är helt enkelt inte självklar där trots att vi är dallrande nära dess förrum. Och med det gick vi ut i den mörka, isiga natten, lämnade de anonyma rummen med murgröneschabloner på väggarna och läkare med lugna men bestämda händer och tog en taxi hem till allt som är välbekant igen.
