Och så är det fredag!
Det är lustigt, jag hade aldrig tänkt så mycket på de olika dagarnas energi innan jag lämnade jobbet bakom mig men nu känner jag verkligen från dagens första vakna ögonblick hur denna veckodag sprakar. Tidigare kunde jag avsky fredagarna för att de var en måttstock på allt jag saknade. Kollegor gick hem tidigare, handlade vin och storslagna buketter och pratade om mys. Själv var jag uppfylld av kvällens aw-måsten, helgens gapande tomhet eller så var jag, som så ofta, på väg att ta tåget och resa och hälsa på någon familj eller vän. Så jag satt kvar där och log lite blekt ihop med de andra. Oftast så in i märgen trött. Sen, två glas vin senare, kunde fredagarna vara väldigt fina - och framför allt mina lugna, heliga lördagsmorgnar som följde därpå de älskade jag! - men det var något med de där kvällarna, cigaretterna jag rökte, längtan jag försökte formulera..som var så sorgset.
Nu är istället fredagskänslan något förtröstansfullt, något glatt som jag längtar till och som på något sätt blivit snällt för själen. Att unna sig känns helt ok, självklart till och med, men det fina med dagskänslan nu är att det räcker med en marmeladskorpa, en kopp te och ett magasin för att det ska kännas lyxigt. Så himla mycket har ändrats och jag är så glad för det.
Själv städar/tvättar/diskar jag idag och gör rent hus med allt januaridamm. Tvättar till och med sofföverdragen (!) och funderar på om det här är början på det maniska stadie som ofta föregår en förlossning.. Oklart.
Har dock skickat iväg ett jobbigt ångest-måste-mejl och om mitt goda humör håller i sig så skickar jag två till innan dagen är över. Å, som jag avskyr dessa måste-grejer knutna till rekommendationsbrev, cv:s, jobbansökningar och annat. Men hey, det är fredag. Solen skiner. Tulpanerna på mitt köksbord är vackra. Smutsen försvinner undan för undan och, OCH, Karolina är i stan. Fint så!
