Allt handlar så otroligt mycket om kroppen när man är gravid - den är liksom omöjlig att ignorera. Allt är fysiska förändringar och allt tar sig fysiska uttryck. Och ovanpå det så slår grossessen tunga fångbojor runt ens rörelsemönster och minskar spontaniteten, flexibiliteten, snabbheten och lättheten till ett minimum.
Att plocka ur saker från nedersta hyllan i frysen är svårt. Att springa ikapp bussen är omöjligt. Att dra på sig ett par strumpor är smärtsamt. Allt tweakar och drar och det är omöjligt att inte dra till sig folks blickar på gatan.
Och så mitt i det där så finns kravet på dokumentation. Vem som nu skulle vara intresserad av att veta hur jag såg ut i detalj i det att graviditeten peakade? Jag vet inte men själv har jag bilder av min höggravida glada mamma i mitt babyalbum som mot en blommig och randig multifärgad 70-tals kuliss blottar sin nakna mage..och kanske är det just sådana bilder jag också borde spara till eftervärlden? Eller är det här bara mitt första möte med min inre bild på moderliga måsten som inte har någon reell förankring?
Vad vill man lämna efter sig och vad bör man lämna efter sig? Själv gjorde jag ett försök att övervinna min känsla av skörhet i morse och bad J fotografera mig. Och det resulterade i ett mindre haveri av känsloutspel från min sida då vår syn på skönhet gick diametralt isär. Och visst älskar jag honom för att hans blick för det som är vackert enkelt rundar bristningar och brister som om de vore osynliga, icke-existerande företeelser. Det är en gåva i sig. För han ser något bortom siluetter som jag inte förstår mig på och medan jag tycker att vinkeln och ljussättningen placerar mig vid en blixtupplyst Mc Donald's disk halv fyra en novembernatt med maskara under ögonen så tycker han att vi återskapat ett solkysst dis i Toscana.
Jag ser alla fel, de jag vill skyla och definitivt inte placera i ett kommande babyalbum. Han ser inga fel och fattar inte vad jag pratar om. Så, där stod vi. Med bilder där jag ömsom himlade med ögonen och ömsom skylde mig. Där händer och armar bara hängde i vägen och där inga maratontittningar på Top Model hjälpte mig annat än att de bekräftade den av modellerna ofta redovisade frustration när de inte fattar hur man ska omvandla kroppen till ett kraftfullt redskap som illustrerar en känsla.
Jag vill ju bara att något av det sköra, gärna utsuddat av en lins och gjort kornigt i svartvita toner, ska synas precis som i den här reklambilden för Resteröds. Jag vill skyla det trötta, det uppgivet matta, det nakna..med något annat. Som i de stöddiga, sminkade ögonblicken trots all grossess faktiskt finns där. Tror J till slut förstod. Och vi gör ett nytt försök ikväll.
