Vaknade när tidningen damp ner på hallmattan i morse och har inte kunnat somna om sedan dess. Har testat tusen olika kroppsställningar och olika uppuffning av kuddarna. Har kissat och ätit filmjölk. Läst tidningen och lyssnat på radion. Och nu ligger jag här och bara lyssnar på fåglarna och tittar rätt ut i det svarta som är mitt sovrum.
Känner att sömnen lurar bakom ögonlocken någonstans men den vill helt enkelt inte övermanna mig. Så, jag antar att jag ligger här ett tag och bara väntar på att mamma ska vakna till liv i lägenheten bredvid innan vi äter frukost ihop och jag utmattad somnar på soffan framåt tio-tiden.
Igår träffade jag några av mina ex-kollegor och av allt som var fint med det så borde jag åtminstone ha fotograferat maten då den (på Bouqerian) var ljuvlig. De där tjejerna alltså: de är så kloka och roliga. Starka och sköra. Coola och vackra. Känner mig lite som en rookie i livet bredvid dem då mitt liv under så himla många år sattes på paus medan de stretade på men vad tusan, D gör mig mer reflekterande bara genom att ligga i min mage och sparka lite..vad väntar inte mig för klokskap framöver om mig själv och min kapacitet?
Så, ny vecka och tio dagar kvar tills det angivna födelsedatumet. Vi är så nära nu att det är overkligt. Min mage är som en svällande droppe vatten, redo att implodera vid minsta vindpust och jag själv borrar mer och mer ner hälarna och gör mig stridsberedd. I Ds garderob har min mamma fyllt på med en massa plagg jag själv hade som liten och jag tycker så mycket om retrokänslan i att hon dels bevarat alla små omlottröjor och annat och dels i bandet det skapar mellan oss alla tre som mammor och barn.
Skrev aldrig något om helgen och det var mest för att min ork inte räckte längre än till långsamma promenader och en del tårutgjutelse. Oklart över vad, antar att det var något hormonellt som behövde bearbetas. Hur som, dagarna rusar fram från morgonens mörka timmar till kvällarnas. Det är inte långt kvar nu..och så ändå så är det som en diffus evighet.
