Fördriver hur som helst tiden med podcasten Värvet som följt mig under snart ett år nu och som jag verkligen vill rekommendera. Trots tusen brister - för jag tycker verkligen Kristofer Triumf slarvar bort intressanta stickspår (som alltid handlar om kärlek och relationer) alltsom oftast - så är det väldigt berikande att lyssna på.
Och vem är jag att döma? Efter att ha transkriberat en ändlös räcka intervjumaterial under mina antropologiår så minns jag tyvärr alltför väl min skämsfrossa när jag under renskrivningarna förstod vidden av allt intressant jag missat när jag varit mer i mina egna tankar än i nuet och hört intervjupersonernas faktiska svar.
Kommunikation är svårt. Minns när jag gick en ledarskapskurs för några år sen och för första gången, till min förfäran, insåg att jag inte hade en aning om hur man faktiskt lyssnar på personer*. Och de jag jobbade närmast tyckte inte alls jag behärskade tekniken. Det var en chock. Och en väldigt nyttig läxa. Fortsatt den konstformen så svår att erövra att jag tyvärr inte kommit ett steg närmare att hantera tekniken. På grund av lathet. Evig lathet. Skit samma.
Det jag ville säga var att jag tycker ni ska ge Kristofer en chans, säkert finns det åtminstone en person ni är nyfikna på bland de femtio han intervjuat hittills. Han är fin. Och allt som oftast väldigt naken rörande sitt förflutna, sitt inre och sina tillkortakommanden - bara en sådan sak.
Tänk, jag har lyssnat på honom i ett års tid. Och det här året..det har gått så otroligt snabbt. Från att sitta på jobbuppdrag på dessa eviga tåg mellan Stockholm och Göteborg med en massa rastlös frustration och sorg i kroppen till att nu ligga i min säng i mörkret och ha lämnat allt det där bakom mig. Nu är det rastlösa av en helt annan karaktär och mitt liv är inte satt på paus längre. Då satt jag där i tågstolen och fotograferade mina nyinköpta Concerse och var så himla stolt över att jag med hjälp av Js pepp övervunnit ett komplex, nu ligger jag här och är i färd med att våga vara mamma. Utan manual, utan ångerrätt. Positionerna har onekligen flyttats fram.
I min relation med J känns det ibland som att vi känt varandra i en evighet och i andra stunder är det som att vår relation likt en kvartalsredovisning tar sig olika uttryck för varje period. Lagom till bokslut är det närhet och funderingar, avstånd och hudlöshet som summerar till det som är vi. Det där ogreppbara som jag inte ser något slut på. Som jag verkligen bara vill uppleva mer, mer, mer av. Ja, det i sig är en högst personlig parentes men tanken på Värvet, och framför allt tanken på när jag rekommenderade det första gången i den här bloggen, fick mig att minnas var vi två var då för ett år sen. Var jag var. Och var jag, med min enorma mage i den mörka nattluften, är just nu.
Ja, otvedtydigt är jag sömnlös. Ska gå och äta lite fil och börja lyssna på intervjun med Johan Renck nu. Sov så gott ni som kan. Kram!
*Att lyssna innebär att man helt släpper alla tankar på att föra samtalet framåt och istället har fullt fokus på den som pratar. Istället för att bekräfta den andras berättelse med kommentarer i stil med "precis så där tycker jag också att det är" eller "i förrgår läste jag att den och den gått igenom något liknande" ska man bara dyka djupare och djupare ner i den andres upplevelse. Och glömma tid och rum runtomkring en.
