Idag är jag feberfri, kanske är det en av de mest diametrala skillnaderna mot igår? Tårar trillar dock fortsatt men det tror jag beror på frustrationen i att det fysiska tar så oerhört mycket plats. Fokus. ALLT strandar liksom där: på de svullna lederna, på den tunga magen, på foglossningshöfterna som gör långa promenader omöjliga.
Det psykiska är sekundärt. Och det är jag inte van vid. Är van vid att navigera min horisont efter vad jag känner. Känner, känner, känner otroligt mycket mer än vad jag tänker. Önskar att det vore annorlunda men hey, här har ni mig: en klassisk ENFP:are. Och nu går inte det riktigt och därför famlar jag lite bland dimridåer dagar som dessa.
Vi monterade ihop barnsängen i söndags och stod bara och tittade förvånade på den. Är det inte nu moderskänslorna borde strömma till tänkte jag när jag drog med fingrarna längs de obekanta spjälorna? Är det inte nu det ska kännas mer konkret, den här totala förändringen? Istället tittade vi på den på avstånd. Prövade lite olika placeringar i rummet (vilket i ärlighetens namn endast är två..för shit vad stor sängen var - den tar upp all plats i vardagsrummet känns det som) och sen bar vi ner den i källaren igen. :)
J. Min fina J. Som är en del av den här kompakta bubbla så få når in i dessa dagar, den där bubblan som jag är utled på. Som torkar tårar och uppmuntrande trollar fram förslag på lösningar. Som sitter på jobbet nu och i lugna stunder/pauser läser Att föda utan rädsla och lägger upp strategier på hur vi ska ta oss igenom förlossningen. Hela. På andra sidan den där smärtan människor beskriver som utomkroppslig. Djurisk. Den som är så svår att föreställa sig för mig, en oinvigd. Så jag försöker skita i det. Och tänka att det fanns en tid när min kropp var tunn som ett skelett, som jag hade fått den svåraste, dödligaste formen av malaria och ensam låg i en säng och försökte härda ut i de fyra dagar man skulle härda ut innan återbesök på läkarstationen var möjlig. Jag låg där med en kropp som krampade av smärta. Oförmögen att sova. Oförmögen att gråta. Men med en klocka bredvid mig och hur overkligt det än verkade så kunde jag se att minut för minut passerade. Kvartar blev till timmar och till slut stod en bil utanför dörren som tog mig till droppställningar, botande sprutor och uppsikt. Klarade jag det klarar jag detta.
Det som ger mig perspektiv just nu är följande:
Ds ivriga sparkar. De monotona morsemeddelandena där inifrån det varma, mjuka, om att vi är två om det här. Att all denna fysiska tillslutenhet, all denna bubbla, inte är förgäves. Hon finns och är ett resultat av all plåga och snart är hon förhoppningsvis hos oss på den andra sidan.
Almanackan. Som längst är det fem veckor kvar. Det är inte för evigt. Jag är snart där, med en egen kropp att leva i.
Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. För att historien är förjävlig. Omöjlig att ta in. Omöjlig att förstå vidden av. Och jag minns de överlevande från koncentrationslägrena som jag mött. Jag minns deras intatuerade siffror som skymtade bland underarmens hårstrån och jag önskar att det fanns något som gjorde att jag bättre kunde förstå. Knappt de själva verkade göra det. Men mina försök att göra det håller all annan ömkan stången.
Och imorgon ska jag träffa den finaste chef jag någonsin haft över en lunch. Han och min tidigare närmaste kollega, vi som var ett team på riktigt. Vi som var en enhet vars kärlek och tillit till varandra blev ett hot för andra. Vi som kunde erövra världen ihop. De som gav mig lusten och styrkan när jag inledde min yrkeskarriär. Å, det var länge sen vi sågs. Det blir fint.
Det psykiska är sekundärt. Och det är jag inte van vid. Är van vid att navigera min horisont efter vad jag känner. Känner, känner, känner otroligt mycket mer än vad jag tänker. Önskar att det vore annorlunda men hey, här har ni mig: en klassisk ENFP:are. Och nu går inte det riktigt och därför famlar jag lite bland dimridåer dagar som dessa.
Vi monterade ihop barnsängen i söndags och stod bara och tittade förvånade på den. Är det inte nu moderskänslorna borde strömma till tänkte jag när jag drog med fingrarna längs de obekanta spjälorna? Är det inte nu det ska kännas mer konkret, den här totala förändringen? Istället tittade vi på den på avstånd. Prövade lite olika placeringar i rummet (vilket i ärlighetens namn endast är två..för shit vad stor sängen var - den tar upp all plats i vardagsrummet känns det som) och sen bar vi ner den i källaren igen. :)
J. Min fina J. Som är en del av den här kompakta bubbla så få når in i dessa dagar, den där bubblan som jag är utled på. Som torkar tårar och uppmuntrande trollar fram förslag på lösningar. Som sitter på jobbet nu och i lugna stunder/pauser läser Att föda utan rädsla och lägger upp strategier på hur vi ska ta oss igenom förlossningen. Hela. På andra sidan den där smärtan människor beskriver som utomkroppslig. Djurisk. Den som är så svår att föreställa sig för mig, en oinvigd. Så jag försöker skita i det. Och tänka att det fanns en tid när min kropp var tunn som ett skelett, som jag hade fått den svåraste, dödligaste formen av malaria och ensam låg i en säng och försökte härda ut i de fyra dagar man skulle härda ut innan återbesök på läkarstationen var möjlig. Jag låg där med en kropp som krampade av smärta. Oförmögen att sova. Oförmögen att gråta. Men med en klocka bredvid mig och hur overkligt det än verkade så kunde jag se att minut för minut passerade. Kvartar blev till timmar och till slut stod en bil utanför dörren som tog mig till droppställningar, botande sprutor och uppsikt. Klarade jag det klarar jag detta.
Det som ger mig perspektiv just nu är följande:
Ds ivriga sparkar. De monotona morsemeddelandena där inifrån det varma, mjuka, om att vi är två om det här. Att all denna fysiska tillslutenhet, all denna bubbla, inte är förgäves. Hon finns och är ett resultat av all plåga och snart är hon förhoppningsvis hos oss på den andra sidan.
Almanackan. Som längst är det fem veckor kvar. Det är inte för evigt. Jag är snart där, med en egen kropp att leva i.
Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. För att historien är förjävlig. Omöjlig att ta in. Omöjlig att förstå vidden av. Och jag minns de överlevande från koncentrationslägrena som jag mött. Jag minns deras intatuerade siffror som skymtade bland underarmens hårstrån och jag önskar att det fanns något som gjorde att jag bättre kunde förstå. Knappt de själva verkade göra det. Men mina försök att göra det håller all annan ömkan stången.
Och imorgon ska jag träffa den finaste chef jag någonsin haft över en lunch. Han och min tidigare närmaste kollega, vi som var ett team på riktigt. Vi som var en enhet vars kärlek och tillit till varandra blev ett hot för andra. Vi som kunde erövra världen ihop. De som gav mig lusten och styrkan när jag inledde min yrkeskarriär. Å, det var länge sen vi sågs. Det blir fint.
