Det kom ett meddelande från andra sidan Atlanten innehållandes orden. "Ps. Allt kommer att bli bra. Ds." - och det blev det.
Jag var sönderstressad, nästan manisk, och sprang Odengatan fram. Var sen, helt slut i kropp och själ och mitt i ett språng var jag tvungen att ta ett snabbt andetag vid trafikljuset och acceptera det faktum att jag precis var på väg att utmana mig själv och släppa sargen. Att vara någon annan än den duktiga flickan. Så jag gick in på italienskalektionen två veckor för sent, ensam och utan ett ord italienska kvar i bakhuvudet. Det var genant, ödeläggande genant, men..ändå trevligt. Fick energi av lärandet, uttalen, klasskompisarna.
Och hur oändligt främmande det kändes innan så blev allt bra. Tack K. Idag var du orkanens öga.
