Över en plastskål med de godaste dumplings jag ätit på länge drog jag och min kollega K över lunch upp parametrar för hur ett lyckat yrkesliv ser ut. Kluvenheten mellan att stå på bryggan med ena foten på en oankrad båt börjar bli mer och mer påtaglig hos oss alla.
Och även om jag vet att det enda rätta är att lyssna inåt, att alltid lyssna inåt, så tvekar jag. Just nu känns det som att det mitt inre säger är för stort för mig att hantera, låter det konstigt? Så jag ber det vackert att hålla tyst och ska strax trotsa kylan, testa att göra kåldolmar igen och, om jag orkar, ta mig i kragen och gå och lyssna på en föreläsning om döden. Jadu. Det är måndag, ytterligheternas arena.
