Jag har en konstig föreställning att mitt ex ibland talar till mig via Bob Dylan. Och jag vet..skrattar lite för mig själv när jag skriver det här..det låter ju komplett vansinnigt. Men min (van)föreställning kommer sig av att han i sin tur levde genom Dylan. I hans lägenhet fanns stapelmeter av skivor, bootlegs, obskyra inspelningar från konserter och hela tiden ackompanjerade den där nasala, knastriga rösten vårt liv ihop. Stundtals blev jag galen och klarade inte av att höra ett enda förbannat, jävla gitarrsolo beslutsamt framhamrat av någon av de stiliga ynglingar som alltid flankerade Bob och då fick jag välja musik. De stunderna var dock få.
Så satt jag på tunnelbanan i morse när den här låten kom på och ..återigen kändes det som att han talade till mig. Allt han vill säga är det Dylan säger. Sinnes, jag vet, men så här var det när vi var tillsammans. Och när vi inte var det. Han levde liksom igenom alla livets skiftningar med Dylans lyrik och i morse jag fick en känsla av att i något parallellt universum så är det fortsatt så.
Sedan länge har jag gått vidare och numera lever jag som att jag har en massivt stängd dörr till den perioden bakom mig. Nästan som att han evaporerade från jordens yta eller avled i samma stund som vi skildes åt. Kan det vara så – att man sörjer dem som att de dött när det tar slut? Så var det nog första gången det hände i vår relation (sen hann vi göra slut femtielva gånger efter det) och när dörren för sista gången hade drämts igen så valde jag istället att byta perspektiv, ta på mig en skygglapp för det som varit och fortsätta mitt liv på egen hand.
Men ibland bryter minnen från den tiden, eller från honom själv, min forna kärlek, igenom. Jag hör hans röst på radion eller ser någon av hans publikationer och jag kan med ett ärligt hjärta säga att jag önskar honom allt gott. Önskar honom all lycka. Och vill kanske mötas igen som vänner fast helst tror jagatt jag vill behålla allt som var likt ett dovt minne. Min kärlek till honom som en partner är evigt borta och det är så skönt. Min kärlek till honom som människa finns kvar..tror jag. Allt är dock kluvet. Och ibland, när vissa låtar dyker upp som i morse, så är det som en iskyla drar igenom min bröst och det är som jag svävade ovanför det som varit och upplever situationerna lika kristallklart som om jag var tillbaka och återupplevde dem på nytt.
- Den här (Shooting star) tar mig till en paradisstrand i Thailand där jag ensam i en bunglow förkrossad insåg att mannen jag dittills älskat blivit en främling.
- Den här här (Most of the time), sweet jee - det var en tung period, tar mig till grussmutsiga gator i ett vårlikt Malmö där vi promenerade ändlöst i ett försök att förlåta varandra – var och en på sitt sätt.
- Den här (It ain't me babe) tar mig till mitt rum i Tanzania där jag låg många timmar under myggnätet och velade om jag skulle dra iväg ett mess till honom och säga att jag saknade honom eller ej. Tror jag gjorde det. Fick oavsett aldrig något svar.
- Den här (Not dark yet) är från min första tid i Stockholm när jag lagt allt bakom mig och försökte finna mig till rätta i en ny stad.
- Den här (Sara) - som jag tror Dylan skrev till sin första fru i samband med deras skilsmässa, tar mig tillbaka till tiden innan allt blev wacko.
- Det finns tusen andra sånger men ovanstående är de som snabbast och starkast skapar ett blixtrande övergång mellan verklighet och minnen. Den här (You belong to me) har jag dock hittat själv. Och den är till J.
