Jag tänker mycket på Whitney och medierapporteringen kring hennes död. Jag tänker på hennes dotter. Och på Bobby Brown. Funderar kring mekanikerna kring kvinnovåld (de samhälleliga och de med bäring på ord som makt, kärlek och beroende) och på ur lätt det är att bryta ner en människa, i synnerhet någon som utåt sett har allt. Människorna i ens omgivning tenderar att blunda då. Ser inte tecknen för de är så onaturliga att de blir som blinda fläckar i andras medvetande.
De skildringar som jag tar del av beskriver Whitneys förfall, och sista årets återhämtning, och trots att alla medier skriver att hennes ex-man inte kommer vara välkommen i kyrkan väljer ingen att prata om hur hon hamnade i sitt nedbrutna drogträsk. Detta trots att polisanmälningar om misshandel, en skilsmässa, intervjuavslöjanden och annat fullkomligt skriker ut att världen inte är så svartvit som de får den att verka.
Att bli psykiskt nedbruten är i vårt prestationsfixerade samhälle en ganska enkel sak att uppnå. Titta bara på hur reklammakare och andra massmediala påtryckare enkelt startar drev och opinionsbildning; hur snabbt människor ändrar åsikt och går från att tycka att något skitfult till ashett - bara för att bättre smälta in i ett sammanhang. Vi är lättpåverkade. Vi vill väl och vill vara omtyckta. Många är vi som anpassar oss. Att sedan bryta ner en sådan person, menar jag, är en relativt enkel sak.
Varför ifrågasätter ingen detta?
Ps. Denna kille gjorde det dock här. Och en annan kille (min favvo!) gjorde det här.
Good guys!
Ps 2. Omslagsbilden ovan satt på ett av de första kasettband som jag och min syster köpte i en bergsby i Italien. Den andra kasetten var "Like a prayer". Båda var piratkopierade. Och så coola. Tittade på omslagsbilderna om och om igen (ringarna och Madonnas jeanslinning i det ena fallet, Barbie-armarna och lockarna ovan) och spelade musiken i bilen resten av semestern intryckt i ena hörnet av bilbaksätet, omgiven av berg av packning.
Det var sommaren 1988, jag skulle strax börja trean och började tack vare ovanstående inköp känna att jag var..på väg att bli vuxen.
De skildringar som jag tar del av beskriver Whitneys förfall, och sista årets återhämtning, och trots att alla medier skriver att hennes ex-man inte kommer vara välkommen i kyrkan väljer ingen att prata om hur hon hamnade i sitt nedbrutna drogträsk. Detta trots att polisanmälningar om misshandel, en skilsmässa, intervjuavslöjanden och annat fullkomligt skriker ut att världen inte är så svartvit som de får den att verka.
Att bli psykiskt nedbruten är i vårt prestationsfixerade samhälle en ganska enkel sak att uppnå. Titta bara på hur reklammakare och andra massmediala påtryckare enkelt startar drev och opinionsbildning; hur snabbt människor ändrar åsikt och går från att tycka att något skitfult till ashett - bara för att bättre smälta in i ett sammanhang. Vi är lättpåverkade. Vi vill väl och vill vara omtyckta. Många är vi som anpassar oss. Att sedan bryta ner en sådan person, menar jag, är en relativt enkel sak.
Varför ifrågasätter ingen detta?
Ps. Denna kille gjorde det dock här. Och en annan kille (min favvo!) gjorde det här.
Good guys!
Ps 2. Omslagsbilden ovan satt på ett av de första kasettband som jag och min syster köpte i en bergsby i Italien. Den andra kasetten var "Like a prayer". Båda var piratkopierade. Och så coola. Tittade på omslagsbilderna om och om igen (ringarna och Madonnas jeanslinning i det ena fallet, Barbie-armarna och lockarna ovan) och spelade musiken i bilen resten av semestern intryckt i ena hörnet av bilbaksätet, omgiven av berg av packning.
Det var sommaren 1988, jag skulle strax börja trean och började tack vare ovanstående inköp känna att jag var..på väg att bli vuxen.
Skrevs: 120216
