Något nytt tar form

Bjussar på en rumpbild - men strunt i det (vill mest bara illustrera min handy-ness och då fick rumpan
hänga med) och kolla nedan vad fint det var när allt var klart.  Oklart också varför jag inte tittar in i
kameran på en enda renoveringsbild men ja, det är som det är med det. Kan konstatera att
 renoveringsutstyrseln såg exakt likadan ut hösten 2012 som 2008. Bara håret som är lite längre.

Den här bilden togs dock för att skildra det att en katt smög sig in i lägenheten
och det var, som alltid när en katt är inblandad i mitt liv, läskigt som fan.

Se - den gamla gasugnen, som var hopplös att använda, var fortfarande kvar och
vattenkokaren, som hängt med sen första lägenheten i Lund och som sin sista tid i livet
kom att förgylla dagarna på jobbet, lyser, ser jag nu, verkligen blå mot allt det där vita.

Bild tagen tre och ett halvt år senare:
Tapeten har verkligen blekts trots att fönstren vätter mot öst och det typ alltid är skugga i köket.

Och nu, ja då ser det ut så här.

Väggen målad med magnetfärg i väntan på några vita strykningar.  



När jag först kom till Stockholm bodde jag i världens minsta rum i världens minsta lägenhet som jag delade med den italienska kvinnotjusaren Antonio på Bondegatan. Rummet bestod av en stenhård 60-säng, två garderober och en liten bokhylla med en gigantisk tjock-tv på. Säga vad man vill om det boendet men jag gillade det. Stockholm var kallt, hårt och stort men jag hade någonstans att ta vägen och korresponderade med världens forna storpolitiker från Internetcaféet nere på hörnet. Det var fint. Sen var jag tvungen att snabbt flytta ut och det var..lite kaos. Avskyr att det där med att leta lägenhet (och eventuellt jobb?) är som en fjäsk-process inte helt olik raggförfarandet. Hur som, satte in en annons i DN som mamman till världens finaste Rebecka såg och allt löste sig. Coola, coola Rebecka som var nykär i världens finaste Magnus och när de två ville testa på att bo ihop så fick jag hyra hans etta på Kocksgatan i andra hand. Den lägenheten blev sedan min och långsamt, långsamt har den ändrat form genom åren och som jag ÄLSKAR den.   

Lägenheten är mitt krypin i världen och här är jag trygg. Den är som en oas och tar jag ett steg utanför dörren kommer jag till vår lugna innergård, tar jag två är jag direkt ute i vimlet. Renovering har aldrig varit min starka sida (chocken i höstas när allt var kaos, jeez..) men sakta, sakta har jag omvandlat idéer till handling. En av dem var när jag målade om i vardagsrummet, toaletten och köket och sedan tapetserade den runda köksväggen nästan helt själv. Förälskade mig (som alltid – hej impuls!) i en, för mig, svindyr tapet. 1000 kronor rullen. Mamma och pappa baxnade. Farmor likaså. Och jag som aldrig tapetserat funderade ut hur jag skulle mönsterpassa med minsta möjliga marginal och med hjälp av L så kom den på plats. Fan vilken seger! Det var lika mycket en hantverkarseger som en över min uppfostran i att gneta (och hellre tapetsera ett helt rum än att lägga samma summa pengar på endast en rulle) och i att erövra 35 kvadrat i Stockholm och göra de till mina.  

Nu är tapeten övermålad. L och jag umgås inte längre. Och ja, snart kan ni få se den bakomliggande inspirationen till att tapeten (som mamma kom att älska) rök häromveckan.. Att jag och L inte är ett item längre är sorgset. Nu har ärret läkt så mycket att det inte kliar längre men så snart jag ser något som påminner mig om skadan i sig så gör det..ändå förbaskat ont. Men, man möts och man skiljs och man möts igen. Ser inget motsatsförhållande i det att man kan glida in och ut ur varandras liv - vi har återförenats tidigare och gör det eventuellt igen.