Blir inte klok på de här gravidhormonerna. De är som ett uppretat hav som gäckar medvetandet genom att kasta omkring kroppen som en jäkla vante på ett vattenhalt däck och ena stunden klamrar man sig fast med allt man har och tror att det aldrig ska ta slut och i nästa..ja, så är världen kav lugn igen och horisonten randas. Däremellan dessa sinnesstämningar glider jag, oupphörligt.
Ena dagen lycklig. Trygg och förväntansfull. Dagen därpå uppgiven. Ledsen och hudlös. Säkert är det hormonerna som topprider mina signalsubstanser och känslorna har inget att göra med hur verkligheten faktiskt är, men det tar ändå på krafterna. Igår visade sig botemedlet vara en stek med lite pommes och något slags tryffelsmör på Urban Deli. Att sitta där och se på folk och lyssna till sorlet var ett välkommet avbrott från lägenhetens vakuumtystnad.
För i den hade jag suttit och ifrågasatt vem jag är. Vart mitt intellekt tagit vägen? Vad jag ska göra framöver? Var min lycka bor och allt det där. Hade lyssnat på olika podcasts på morgonen och Liv Strömquist och Caroline Ringskog-Ferrada-Nolis En varg söker sin pod gjorde mig mest ledsen. De dissekerar samtiden med en kritisk feministisk analys och jag insåg när jag lyssnade på dem att det sättet att prata inte finns i min värld längre. Långsamt har det runnit av mina sammanhang sen jag lämnade Lund och Malmö, tiden då jag pratade på det sättet JÄMNT, och nu..finns det inte längre.
Och jag saknar det. Jag saknar mig.
En del av intellektet bor i skönlitteraturen och, de stunder jag orkar med den: facklitteraturen, men jag läser ju knappt längre. Saknar det också. Och gör just nu ett tappert försök med Ön men den gör mig mest bara ledsen den med och då känns det hela kontraproduktivt.
Jaja. Känner mig vilsen. Och det lustigaste av allt är att det som tidigare skrämde mig mest, min lilla bebis satellitliknande omloppsbana i magen, nu är den konstant på morgonkvisten som gör mig lugn. Hon verkar njuta av sin varma tillvaro och gnider sin kropp mot min hud. Har vänt sig igen så huvudet är upp och fötterna ner och hennes hårda rygg pressar ofta mot magen. Åtta veckor kvar. Och även om det är lite läskigt när jag känner henne rumstrera omkring så gör hon mig glad.
Önskar bara att mitt liv kunde starta upp innan hon är här. Är rädd att fastna i ett landskap av dränerande kvicksand bland mysbrallor och tovigt hår, långt ifrån Žižeks klokskap och Kristins humor.
Läser i Ön att: »En historia dör ju inte bara för att man inte uttrycker den. Den ligger kvar och blir något annat.« Men vad det där andra är..det är just det som skrämmer mig just idag. Ge mig dock några timmar och den emotionella vågen har spolat upp mig på trygg, silkeslen och varm sand igen. Ses där.
Ena dagen lycklig. Trygg och förväntansfull. Dagen därpå uppgiven. Ledsen och hudlös. Säkert är det hormonerna som topprider mina signalsubstanser och känslorna har inget att göra med hur verkligheten faktiskt är, men det tar ändå på krafterna. Igår visade sig botemedlet vara en stek med lite pommes och något slags tryffelsmör på Urban Deli. Att sitta där och se på folk och lyssna till sorlet var ett välkommet avbrott från lägenhetens vakuumtystnad.
För i den hade jag suttit och ifrågasatt vem jag är. Vart mitt intellekt tagit vägen? Vad jag ska göra framöver? Var min lycka bor och allt det där. Hade lyssnat på olika podcasts på morgonen och Liv Strömquist och Caroline Ringskog-Ferrada-Nolis En varg söker sin pod gjorde mig mest ledsen. De dissekerar samtiden med en kritisk feministisk analys och jag insåg när jag lyssnade på dem att det sättet att prata inte finns i min värld längre. Långsamt har det runnit av mina sammanhang sen jag lämnade Lund och Malmö, tiden då jag pratade på det sättet JÄMNT, och nu..finns det inte längre.
Och jag saknar det. Jag saknar mig.
En del av intellektet bor i skönlitteraturen och, de stunder jag orkar med den: facklitteraturen, men jag läser ju knappt längre. Saknar det också. Och gör just nu ett tappert försök med Ön men den gör mig mest bara ledsen den med och då känns det hela kontraproduktivt.
Jaja. Känner mig vilsen. Och det lustigaste av allt är att det som tidigare skrämde mig mest, min lilla bebis satellitliknande omloppsbana i magen, nu är den konstant på morgonkvisten som gör mig lugn. Hon verkar njuta av sin varma tillvaro och gnider sin kropp mot min hud. Har vänt sig igen så huvudet är upp och fötterna ner och hennes hårda rygg pressar ofta mot magen. Åtta veckor kvar. Och även om det är lite läskigt när jag känner henne rumstrera omkring så gör hon mig glad.
Önskar bara att mitt liv kunde starta upp innan hon är här. Är rädd att fastna i ett landskap av dränerande kvicksand bland mysbrallor och tovigt hår, långt ifrån Žižeks klokskap och Kristins humor.
Läser i Ön att: »En historia dör ju inte bara för att man inte uttrycker den. Den ligger kvar och blir något annat.« Men vad det där andra är..det är just det som skrämmer mig just idag. Ge mig dock några timmar och den emotionella vågen har spolat upp mig på trygg, silkeslen och varm sand igen. Ses där.
