Känner henne buffa och knuffa inne i magen dagarna (och nätterna) i ända. Hon bökar och gnider sig mot min mage och kanske är det ett kommunikativt krumbuktande som hon håller på med? Eller bara ett tecken på att hon har det trångt, trångt, trångt? och lite tråkigt? Att vända sig verkar dock inte stå på agendan.
Var på Fotografiska med Andrea och hennes kompisar igår och när jag såg den här bilden i deras butik fylldes jag av en sådan ömhet. Kom liksom närmare min lilla bebis än jag någonsin tidigare gjort och jag fylldes av en sådan stark ömhet.
Jaså, är det så där det ser ut i det varma ormboet jag har i min mage?
Vi kämpar liksom på ifrån två olika positioner hon och jag. Hon ovetandes om oändligheten och färgskalorna här utanför. Okunnig om alla fina människor som finns i vår närhet och som längtar efter att få träffa henne. Och så jag - lite trött dessa dagar och fullständigt blank inför vad mötet ska föra med sig. Allt är så ovisst, så krispigt vitt. Det är som att hela min tillvaro är som en enda lång 1 januari-dag och det är härligt på så många sätt. Allt är helt enkelt ofrånkomligt. Vackert så.
