Det kan vara gravidhormonerna. Eller så är det bara jag och min eviga sentimentalitet som gör mig tårögd när jag just gick för att bädda ihop vår sängskåpssäng (mind you - 1.20 lär nog visa sig vara långt ifrån optimalt när man är tre..) och ser att den lilla kaninen (tack igen för den mamma!) visst sovit tätt intill J i natt.
Förvisso ditlagd igår som en förberedande åtgärd om bebisen får för sig att komma ut när vi är i Göteborg i helgen och behöver något nära sig som luktar som vi, men ändå.. Själv glömde jag bort den långt innan jag släckt lampan och kom ihåg den först nu när jag såg den titta fram bland lakanen på Js sida av sängen. Sött!
