»ALLMÄNNA REKOMENDATIONER FRÅN FOLKHÄLSOMYNDIGHETEN - JANUARI:
1. Om man håller sig sysselsatt kommer kylan inte åt en.
2. Likaså om man trycker en annan kropp mot sin egen. Tricket går att förbättra och fördubbla otaliga gånger genom att enbart addera fler kroppar till ekvationen.
3. Andras uppmärksamhet är en viktig näringskälla under vinterns hårda levnadsförhållanden.
4. Minns att solen, likt ett avlidet husdjur, ständigt är med dej även om den inte syns.
5. Med fötterna ständigt i rörelse är förfrysning en fysisk omöjlighet.
6. En fysisk omöjlighet.
7. En omöjlighet.
*
Januari kan vara en vacker månad om man rätt vet att utnyttja den höga himlen och luftens krispighet. Om dagarna, när solen lyser blekt genom vita hinnor och termometerns kvicksilver återigen halkar ner på det blå, suger Köpenhamns finest på varandras frostiga hårtester, ispärlorna smälter till champagne i deras munnar. De badar i bubbelplast bakom bomullsgardiner. Vid såptvättade fönsterkarmar samtalar de med sina tulpanlökar, plockar vinterdamm ur varandras kläder, ligger i soffor och pratar om delfiner.«
Igårkväll innan jag somnade läste jag ut Amanda Svenssons Välkommen till den här världen: . Den var weird. Och gjorde mig, som alltid när karaktärerna lider alla helvetes kval, väldigt ledsen. Jag dras liksom in i deras självdestruktivitet och omöjlighet att se klart och vacklar i den sfär som är min. Inte jättemycket, men ändå. Det skälver och bultar lite varstans i hjärtats vindlingar de sena nätterna när jag ligger i vårt becksvarta rum och hör J andas tyst, tyst bredvid mig samtidigt som jag läser och andas andras desperation. Hur som, boken är slut nu och jag kastade mig i morse raskt in i en deckare istället. För balansens skull.
Älskade Amanda Svenssons debutroman som utspelade sig i Malmö. Den förstod jag. Den här boken däremot lämnar mig ganska rådvill.
Den här utspelar sig förvisso också i Malmö (dock kring Nobelvägen när det är som gråast grått i oktober/november - och shit vad grått det kan vara där då) och i Köpenhamn och är så mycket mer brutal.
Den handlar om kärlek. Om modet att våga vara sig själv i en relation. Och hon har formulerat sina idéer via sina huvudkaraktärers kamp på ett väldigt vackert sätt. Läsvärd, dock säger jag det med med visst förbehåll då den snärjer in en i ett grått, kallt jäkla nystan av kliigt garn.
