Något avgörande har hänt inuti mig och jag är väldigt glad. Allt sammansmälter och tillsammans skapar de olika, små delarna en förskjutning i mitt humör vilket otroligt nog gjort att alla mörka dimmorna har lättat. Stort och smått - och detta är vad som hänt:
Jag har träffat Lina igen. Och fikat med henne och Marie. Louise skickar roliga och fina sms. Anna-Karin och Andrea ringer. Middagsbjudningar har bokats in. AW-mingel har bokats in. Gamla kollegor hör av sig och vill äta lunch. Kristin skriver kloka saker i ett mejl. Och sömnlös bestämde jag mig i natt för att för första gången läsa igenom allt jag skrivit i den här bloggen 2012.
När jag gjorde det sistnämnda insåg jag vilken resa förra året de facto var. Jag var så TRÖTT. Fysiskt trött. Och trött på att vara just det. Jag var även psykiskt genomtrött och så otroligt frustrerad av att gå till ett jobb som inte inspirerade mig och där det inte fanns något krav på mig att uträtta ett endaste jota.
Jag ser i alla beskrivningar av hur jag diskuterade och ältade med J min frustration. Liksom boxade på honom i tron om att det skulle leda till att svar blottades. Jag ville bort från min yrkesvardag och min obefintliga fritid och letade febrilt efter utvägar - och det är dags nu att jag glädjs åt den väg jag till slut faktiskt valde. Uppsägning med avgångsvederlag = lugna dagar då jag äntligen får fokusera på att bli mig själv igen är i sig underbart om än inte oproblematiskt. Det vet jag nu. Måste bara FÖRSTÅ det med hela mitt väsen också. Utan ånger.
När jag läser om allt vi gjorde i våras jag och J: reste till Mauritius, Malmö/Köpenhamn och Göteborg, renoverade, planerade sommaren..så präglas allt av den där tröttheten som var som en rustning, en yttre hud. Tröttheten gjorde att jag grät innan jag gick till jobbet. Den gjorde att jag föll ihop som en säck potatis i soffan och knappt orkade koka mig en kopp te och öppna fönstret mot våren. Den gjorde mig ömhudad. Grå. Och mycket mindre än vad jag är.
Överlevnadsinstinkten fanns där dock hela tiden även om den var svårgreppbar och i takt med att jag blev gravid förändrades något radikalt. Då hade jag i och för sig redan valt att säga upp mig men möjligheten att söka en fast tjänst på min nya avdelning kvarstod. Den lät jag efter mycket vånda passera utan att något ansökningsbrev skickats in och någonstans där i juni insåg jag att jag var tvungen att bli stark igen och försöka återerövra den jag är innan en bebis ligger i min famn. Fram tills dess att Kristins mejl landade i min inkorg trodde jag kanske inte att jag skulle klara av det men nu, efter att ha funderat på det hon skrev i några dagar, gör jag det. Nu försöker jag släppa den här suckar-manteln och vara genuint glad för allt jag har och alla val som lett mig hit. Hit till min lugna morgon och förmiddag. Med snön fallandes utanför. Med en god frukost i magen och en genomläst DN och Damernas värld senare ska jag bara diska, klä på mig och möta en fin vän över lunch. Tänk, det är något annat det än det där mörka kontorslandskapet där det för ett år sedan saknades möjlighet för mig att utvecklas och bidra. Jag har min egen värld nu och det är dags att jag ser skimret i den.
