Bild: http://lovelylife.se/mamamini
Har ägnat min morgon åt att fundera på förlossningssmärtan efter att ha läst kommentarerna till Ebba von Sydows blogginlägg..och herregud. Känner mig som ett rådjur fastfruset i skenet av ett par billyktor. Jag står blickstilla, sniffar förvirrat i luften och har inte en enda klar tanke på hur jag ska komma ur den här situationen. Eller, jo, det har jag. Var inte orolig farmor - det kommer gå bra. Jag mår bra. :) Jag känner mig bara väldigt skärrad inför den här initieringsriten som jag inte kan förbereda mig på. Jag har ingen förförståelse, bara mitt dåliga sinne sinne för smärta och min inre beslutsamhet, styrka och vilja att spela med.
Farmor, allra käraste farmor - min bästa, förfasas ibland över mig och min generations faiblesse för att ständig läsa in oss på saker och ting. Google-beteendet är för henne en gåta (inte bara hur det fungerar rent konkret, men detta lär hon sig mer om på datakursen, utan även den konkreta vinningen med det) och ibland tänker jag att hon har rätt. Kanske ska man bara närma sig situationen med den kroppserfarenhet man har och sen landa i ens försök att lösa det efter bästa förmåga? Onekligen har ju det varit en metod som funkat för majoriteten av jordens,analfabeta befolkning. Å andra sidan finns det säkert, som alltid, mycket kunskap att utvinna ur andras samlade erfarenheter men som så många gånger tidigare då jag gjort djupdykningar i kommentatorsfält och familjelivssidor så blir jag helt matt av alla domedagsscenarion.
Stänger därför av min hjärna ett tag och fokuserar enkom på att jag skulle vilja ha en likadan vas och likadana kvistar i mitt eget kök som Nadja Helminen i hennes Vasastankök på bilden ovan. Skulle även vilja ha ett likadant kök men hey, minimala boende på Kocksgatan - just nu är du all trygghet jag har i tillvaron och jag får hålla fast vid det.
