Skrev peppande till en kompis igår att det var toppen att hon börjat jobba igen med nyfödd bebis på höften. För det tycker jag. Och det avundas jag henne.
I samma andetag får jag vända mig inåt och säga: vad bra att jag tar det lugnt, vad bra att jag tar det lugnt, vad bra att jag..
För det är bra. Jag känner det. Har bara lite svårt att acceptera det.
Var förresten hos barnmorskan idag. D mår fortsatt bra. Jag likaså. Dock sitter hon bekvämt i magen med rumpan ner. Ska dricka mycket vatten och göra några gymnastiska övningar och se om jag kan få henne att snurra runt på egen hand innan vändningsförsöket om två veckor. Känner mig dock lugn inför detta. Det gjorde jag redan innan - har inget annat val än att ta min kropps och Ds nycker för vad se är och anpassa mig efter det som sker - men sen när jag kom ut från Mama Mia och såg ett mejl från min gravidkompis in arms så blev det ännu tydligare. Hon har på ett ögonblick drabbats av leversvikt och ashöga gallvärden och nu var det fara för barnets hälsa/liv. Allt vänder som i ett slag och min oro för hennes bebis överskuggar allt. Hon i sin tur är dock ännu coolare än mig, trots det hoppas jag kunna stötta lite när hon kommer hit och fikar efter jobbet.
