Så, ok: julen är över. De sociala sammandrabbningarnas tid är över och jag kan slappna av en mikrosekund. Hann inte med alla besöken jag önskat men försöker landa i att vara glad för de som faktiskt kom till stånd.
Oftast är jag helt slut när julen är över. Känner ömsom ett så stort ansvar för att alla mår bra och brister ömsom som en torr kvist och blir antingen ledsen eller argsint och så mitt i alltihopa, när man är som tröttast, så kommer nyår. Med sina krav på hela strumpbyxor, snyggt lagda ögonskuggor, leenden, lyckade sammanhang och peppen inför ett nytt år.
Är sällan där och önskar ofta att nyåret låg i slutet av januari istället så att man får komma ur julen på ett lugnt sätt och hinner andas innan nästa drabbning. Men, nu är det som bekant inte så och snart ska nya möjligheter ringas in. Och ja, jag kommer vara där. För vem är jag att svika en tradition?
