Igår var jag på Dramaten och såg föreställningen Chéri. I den grälade i en scen två karaktärer om den enas eventuella snokande efter gamla kärleksbrev och den eventuella avsaknaden av desamma. Idag sitter jag här i soffan och för över gamla bilder från forna jobbdatorn in i hemdatorn och med på köpet följde en fil av gamla cv-versioner, viktiga dokument och brev jag sparat. Bland annat ett kärleksbrev från förr upptäckte jag nu. Han skriver om hur han går omkring i Berlin och påminns om mig trots att vi aldrig var där tillsammans. Hur han går på konserter där andra skriver våra ord och hur aparta saker som butiksinköp, filmer och information om vedeldade bastus som man kan hyra ihop med sina vänner får honom att vilja bevisa allt han då misslyckades med - hur stark hans kärlek till mig är, hur fylld av självförtroende han är, hur stor hans saknad efter att få visa sig stark är.
Vi förlorade varandra tusen gånger om och han har ingen aning om var jag tog vägen i livet. Möjligtvis med undantag för en adress på Södermalm antar jag, information som då fanns på Eniro. I övrigt gav mitt namn på den tiden inga googleträffar och våra bekantaskapskretsar var effektivt skilda åt. Samtidigt som jag, då han var/är en semi-officiell person, hade betydligt mer access efter inforation om hans göranden, om jag bara sökte runt lite på nätet.
Aja. Jag vet inte riktigt var jag vill med den här funderingen, jag vet bara att grälet på scenen igår om gamla kärleksbrev fick mig att tänka. Minns det första brevet jag fick - anonymt inklistrat i ett dokument som jag arbetade med på församlingshemmet i Habos dator (vi hade ingen dator hemma och möjligheten att sitta kvar i församlingshemmet där jag ändå hängde och plugga efter skolan var lyxigt skön). Efter det har det inte kommit in några massor, mest från ovannämnda avsändare och då skrivet i ett infall av passion och raseri, och breven har snarare rivit upp nya sår än plåstrat om några gamla.
Ett av de sista kärleksbreven innan jag blev ihop med J hittade jag häromdagen i kartongen med julsaker där jag samlat förra och förrförra årets skörd av julkort. Där låg det: kanske mitt sista anonyma kärleksbrev, men vad det jag? Precis som med mitt första var det inte särskilt svårt att lista ut avsändaren och även om jag, precis som med ovanstående kärleksförklaring, inte ville inleda en relation med brevskrivaren så uppfylldes jag av en oerhörd värme och respekt inför deras mod. Det är som att deras handling är frånkopplat min känsla för dem och jag betraktar handlingen som en skild händelse i sig.
Kärlek, alltså. Enligt Lena Endres karaktär i pjäsen är känslan gravt överskattad som sammanhållande kit i en relation. Enligt hennes antagonist i pjäsen, den bedragna hustrun, är allt Lenas karaktär radar upp som övriga exempel på vad som skapar ett lyckligt äktenskap synonymer för kärlek. Intressant analogi och jag kommer bära med mig pjäsen, som för övrigt var det coolaste och snyggaste jag sett i scenbyggeväg, länge. Trots alla mina invändningar mot den. I vilket fall, igår mötte vi upp Max på Videgårda och hamnade av en slump vid ett stort runt bord bredvid min fina, nya vän Jenny. Vi gick ut för att gå till Dramaten och de gick ut för att röka (å, den som kunde få ta en cigg (men..förmodligen sker det inte mer i mitt liv) och dricka ett glas rödvin!) och det var så magiskt vackert. Gatorna var helt snötäckta, istappar hängde från taken och lätta flingor föll på oss under vår korta promenad där vi gick hållandes om varandra för att inte dråsa i backen på de hala gatorna. Det var väldigt, väldigt fint och jag var lycklig.
Ps. Bredvid det sparade brevet från mitt ex hade jag visst sparat utkastet till mitt mejlsvar. Lugnt och beundrande läser jag igenom ett svar som är lika aktuellt nu som det var då. Blir glad av att se hur klokt och samlat jag lyckades förklara det mitt hjärta alltid velat säga men där ofta tårfloder brutit fram istället och så blev inget sagt. Känns skönt att ja, imponeras av mig själv och hans avsaknad av utspel på mitt svar vittnar om att den där osunda dragkampen vi ägande oss åt under så många år tillslut slutade med en förlikning i och med mitt svar. Förlikning eller walk-over. Han kom dit. Inte längre. Och nu lever jag ut alla mina drömmar och all min längtan med en annan man som jag älskar otroligt starkt. Vi är självklara för varandra. Önskar bara jag hade än mer mod att visa det utåt lika mycket som jag visar det med ord och handling inåt.
