Det här med julen

Ni som följt den här bloggen under dess vacklande, skälvande första år sedan den sprakade till liv i någon slags kreativ frustration i ett grådunkelt kontorslandskap vet att jag förra året hade stora ambitioner inför julen. Denna gången, första gången med någon jag älskade utanför familjen vid min sida, skulle jag harmoniskt fira en av de högtider jag sedan alltför många år avskytt. Jag har älskat advent och förväntningen inför julen men dragit mig för att skåda krossade drömmar i vitögat. Jag har blivit en annan sedan åren jag flyttade hemifrån men mitt sätt att behandla t ex mamma och pappa har varit som att de inte utvecklats en millimeter sedan 1996. Orättvist har jag, förorättad som alltid, dömt ut min roll i familjen och hoppats att någon ska kunna se vad det egentligen är jag vill säga bakom alla murar och lager av leenden som julens konventioner gentemot grannar, släktingar, vänner och en allmän uppfostran i rent hyfs pådyvlar en i juletid. 

Hur som, det är den andra advent idag och jag läser över en långdragen frukost i min ensamhet gårdagens DN. Hittar en spalt av bokkritiker Lotta Olsson och känner att det är nog nu. Slut på mitt gnäll och min ängslan. J har, som vanligt, haft rätt hela tiden och det är hög tid för mig att testa en ny approach inför detta stundande glitterschabrak som i alla sagor berättar om hur lyckliga vi ska känna oss. Kanske handlar det egentligen inte om familjen utan det ansvar jag ålägger mig själv att vara lycklig som skavt så förbannat? Jag vet inte riktigt, men jag vet att D ligger i min mage (sparkandes hejvilt som vanligt) och påminner mig om att jag är vuxen nu. Och visst är det hög tid för nya perspektiv. 

För att jag blev så berörd av Lottas artikel »Försök fira en lagom surmulen jul i år« så återger jag artikeln i sin helhet här under istället för att länka till den. Behöver liksom att förståelsen når min hjärna i ännu högre grad genom att faktiskt läsa det hon skriver och sedan med mina egna fingrar teckna ner det. 

»Egentligen tror jag att de flesta av oss lägger alldeles för stor vikt vid familjen. Vi bryr oss för mycket om varandra. Inte i bemärkelsen att vi är omtänksamma, tvärtom. Men vi låter den betyda absurt mycket, så att varje tillkortakommande eller misslyckande får gigantiska proportioner. 

Vi ställer så orimligt höga krav på famljen. Där ska alla våra behov tillfredsställas, där ska all kärlek vara ovillkorlig, konstant och flödande. När familjen inte lever upp till våra ideal blir vi bittert besvikna, och i många fall helt beredda att odla vår besvikelse resten av livet. 

När familjen är bra är den oslagbar: en trygg enhet där man kan vara sig själv, där man vet sig vara älskad även de perioder när man inte är så himla kul. Familjen är skyddsnätet som finns på plats omedelbart när något händer, som ställer upp när ingen annan ställer upp och finns kvar oavsett vad som händer. 

Fast för många familjer är det ju inte så enkelt. Skrapa på en skenbart lycklig familj och sprickorna dyker upp. Vi stirrar oss blinda på varandras tillkortakommanden, ruvar ogint över gamla oförrätter från barndomen och vägrar att se att någon i familjen har utvecklats. Vi säger upp bekantaskapen, slutar tala med varandra, hatar varandra och tar varje familjesammankomst som en ny chans att plåga livet ur varandra. 

Det är som att den där lilla rackliga enheten, befolkad av alldeles vanliga människor, får så stora krav på sig att den omöjligt kan leva upp till dem. Jag tror att vi måste rädda familjerna från idealbilderna. Fira en lagom surmulen jul i år, med besvikelser och ett och annat storstilat svek. Kliv sedan ut i det nya året och säg att det gick ju bra. Vi slog i alla fall inte ihjäl varandra.«

Haha, jag tycker att hon är komisk Lotta Olsson. Och spot on på flera sätt i mitt fall. Mitt fall som präglas av att jag vill att alla ska se vad jag innerst inne menar utan att jag egentligen säger det högt. Snarare kamouflerar jag den sanningen med allt vad jag har av skådespelartalang och invand artighet. Som om det bara är den som når allra längst in och ser det väl dolda som får ynnesten att älska mig fullt ut. Det är ett idiotiskt spel, jag vet. Minns inte när det började, vet bara att effekterna av det brukar vara att jag ger sken av att vara i harmoni fram tills jag får ett, för andra, högst oväntat utbrott av tårar och snor rinnandes på ett Helena Bergströmskt sätt..

Vet inte hur många jular jag firat av gråtandes med min mamma sittandes på min sängkant klappandes mig på huvudet. Något av de senare åren var det farmor och förra året J men ja, det hade sina naturliga förklaringar. Jag ömsar skinn på julen. Jag krackelerar. Och kanske är i år året då jag kommer till rätta med min egen ofullkomlighet långt innan risgrynsgröten värms på fram emot klockan nio och faktiskt är någorlunda harmonisk i den stunden och med det faktum att julen handlar om att fira en familjehögtid med just sin familj (den som sett nästan alla nyanser av en genom åren och som bär på oerhört mycket kärlek) och samtidigt kunna ta tillfället i akt och rannsaka de saker man gör gott i livet och vad man skulle vilja göra mer för dem som de facto står utanför gemenskapen och som låter dagen passera som vilken som helst i almanackan. Min gråt har i mångt och mycket varit ett lyxproblem. Visserligen pådyvlats av familjens tillkortakommanden men lika mycket av min egna rädsla för att blicka inåt och våga förstå var tårarna egentligen bor någonstans. Det är klart att jag önskar att väldigt mycket var annorlunda, och kanske blir det de en gång, men tills dess är ändå dagen i sig helt ok. Om man kisar lite mellan fingrarna vad gäller konventionerna, maten..och de förhatliga tidsschemana.