Vilket hormonellt svall det är att vara gravid - herregud.. På ett sätt tycker jag att jag är stabilare än någonsin nu när jag landat i att vi ska bli tre och verkligen kan längta efter att se hur allting blir. Men som igår så var jag så otroligt lycklig. Att umgås med min ex-kollega Marie är inspirerande, att ta hand om ett konstgalleri och hänga konst (och vara så i synk med en annan människas kreativitet och känna att mina åsikter väger lika tungt som någon annans) var skitkul!!! Verkligen! Att sen inramningen runt galleriet var som att befinna sig i ett Kajsa kavat-landskap, med tunga istappar från Gamla stans utebelysning och med dämpande drivor att pulsa fram i, var fantastiskt. Och att folk kom in och beundrade konsten medan jag satt bakom ett antikt skrivbord och lyssnade på operamusik var lite..ball.
J mötte upp och vi gick tillsammans hem i långsam pingvin-gungande lunk thanks to foglossningen och åt varsin mustig ramen på ett koreanskt ställe i våra kvarter. Handlade mintkyssar på Kajsa Warg och gick hem och bakade bröd ihop, tände en brasa och en massa ljus och lyssnade på musik. Och så mitt i en lugn och behaglig tillvaro fylld av alla dessa aromer från ugnen och kakelugnen så adderas ett gäng tårar till scenografin och en oförklarlig ledsamhet över min egen otymplighet uppstod.
Högt och lågt och jag hänger inte riktigt med i kasten min kropp studsar mellan. Visst är jag vig som ett kylskåp dessa dagar men magens rundning har inte bekommit mig det minsta, mycket tack vare Js support och schyssta insatser när han ekiperat mig i nya, snygga kläder. Tror snarare det är att jag inte kan gå ordentligt som stör mig och gör mig ledsen men jag vet inte riktigt. Fick ett nytt tårutbrott i morse men då handlade det om julkalendrar och en längtan efter att vara liten igen tror jag..
Just nu är jag glad igen. Som alltid är allt prestationsrelaterat och efter att ha skottat hela innergården fri från snö, tvättat lite, lagat mat och diskat samt bläddrat igenom femhundra magasin som ska till återvinningen så känner jag mig i fas igen. Ligger här och låter orken sippra tillbaka in i mitt system efter veckans resa, umgänge och störda nattsömn. Det är den 1 december och det känns som att graviditeten gått in i ännu en okänd emotionell fas. Kan inte göra annat än att försöka hänga med och titta på de pyttesmå plagg jag fått låna av mina snälla kompisar och försöka föreställa mig en vardag när de är lika naturliga som mina egna plagg i torktumlaren är just nu.
J mötte upp och vi gick tillsammans hem i långsam pingvin-gungande lunk thanks to foglossningen och åt varsin mustig ramen på ett koreanskt ställe i våra kvarter. Handlade mintkyssar på Kajsa Warg och gick hem och bakade bröd ihop, tände en brasa och en massa ljus och lyssnade på musik. Och så mitt i en lugn och behaglig tillvaro fylld av alla dessa aromer från ugnen och kakelugnen så adderas ett gäng tårar till scenografin och en oförklarlig ledsamhet över min egen otymplighet uppstod.
Högt och lågt och jag hänger inte riktigt med i kasten min kropp studsar mellan. Visst är jag vig som ett kylskåp dessa dagar men magens rundning har inte bekommit mig det minsta, mycket tack vare Js support och schyssta insatser när han ekiperat mig i nya, snygga kläder. Tror snarare det är att jag inte kan gå ordentligt som stör mig och gör mig ledsen men jag vet inte riktigt. Fick ett nytt tårutbrott i morse men då handlade det om julkalendrar och en längtan efter att vara liten igen tror jag..
Just nu är jag glad igen. Som alltid är allt prestationsrelaterat och efter att ha skottat hela innergården fri från snö, tvättat lite, lagat mat och diskat samt bläddrat igenom femhundra magasin som ska till återvinningen så känner jag mig i fas igen. Ligger här och låter orken sippra tillbaka in i mitt system efter veckans resa, umgänge och störda nattsömn. Det är den 1 december och det känns som att graviditeten gått in i ännu en okänd emotionell fas. Kan inte göra annat än att försöka hänga med och titta på de pyttesmå plagg jag fått låna av mina snälla kompisar och försöka föreställa mig en vardag när de är lika naturliga som mina egna plagg i torktumlaren är just nu.
