Jag vet inte vad det är med julen som lockar till så mycket hemmafix - hemmafix som kräver ett minitiöst schema och gärna en peppande projektledare som med jämna mellanrum sveper in i köket och kollar att man håller tidsschemat. Och kanske därtill skulle man behöva en massör. Ingetdera av detta finns på Kocksgatan med resultatet att tidsschemat är spräckt som bara fan..och här sitter jag lite uppgiven med en halvfärdig rödbetssallad på bänken, en hög med halvfärdiga julkort på köksbordet och höga ambitioner att koka kola och baka pepparkakor, trava ved och gå en vända till Systemet innan det är dags för gravidyogan i eftermiddag.
Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig på soffan och sova men..ja, det går helt enkelt inte om vi ska hinna bli klara med skinkan, pannacottan, laxrullarna och de ugnstorkade fikonen i tid till festen.. Eller så är det just det vi gör och bara jag som just nu har en faiblesse för att gnälla (alltså hormonsvallningarna den senaste veckan.. Måste googla om det är en speciell fas man går igenom i vecka 30 för sådana här tårflöden har jag inte upplevt på evigheter) och se dystopiskt på det hela.
Äsch, jag biter ihop. Sätter på bra musik, sätter på ugnen och ser till att pricka av några grejer på att-göra-listan. Om ingen annan råd står att finna får man helt enkelt roa sig med att gå in i karaktär vilket jag gjorde igår då vi i en paus tittat på Downtown Abbey medan vi gjorde köttbullar, pepperkaksdeg och några pajer samtidigt som vi tvättade och frostade av frysen. När ryggen värkte så tänkte jag helt enkelt att jag var en kvinna downstairs med dryga arbetsuppgifter men ingen möjlighet till rast och ro och då gick det hela m-y-c-k-e-t lättare. Haha, make room för ännu en imaginär tv-kock, nu återgår jag till arbetet.
Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig på soffan och sova men..ja, det går helt enkelt inte om vi ska hinna bli klara med skinkan, pannacottan, laxrullarna och de ugnstorkade fikonen i tid till festen.. Eller så är det just det vi gör och bara jag som just nu har en faiblesse för att gnälla (alltså hormonsvallningarna den senaste veckan.. Måste googla om det är en speciell fas man går igenom i vecka 30 för sådana här tårflöden har jag inte upplevt på evigheter) och se dystopiskt på det hela.
Äsch, jag biter ihop. Sätter på bra musik, sätter på ugnen och ser till att pricka av några grejer på att-göra-listan. Om ingen annan råd står att finna får man helt enkelt roa sig med att gå in i karaktär vilket jag gjorde igår då vi i en paus tittat på Downtown Abbey medan vi gjorde köttbullar, pepperkaksdeg och några pajer samtidigt som vi tvättade och frostade av frysen. När ryggen värkte så tänkte jag helt enkelt att jag var en kvinna downstairs med dryga arbetsuppgifter men ingen möjlighet till rast och ro och då gick det hela m-y-c-k-e-t lättare. Haha, make room för ännu en imaginär tv-kock, nu återgår jag till arbetet.
