Har nog aldrig varit så stressad som imorse. Eller, vad säger jag? Är ofta stressad som ett as och sen till precis allt och vet inte hur många gånger jag halvsprungit till Centralen med hjärtat i halsgropen och bett tusen böner om att grönljusen ska lysa och att tunnelbanan ska komma snabbt. Denna gången var inget undantag och med en halvtimme tills att tåget skulle gå sprang jag ner i källaren och sen formligen t-r-y-c-k-t-e jag ner all packning och här är jag nu..slutresultatet av en avfärd i hast. Har fan aldrig packat så kaotiskt men det som är positivt med att vara gravid och ha en väldigt smal garderob är att man bara kan riva ut allt man äger och kasta ner det utan större eftertanke. Allt matchar redan. Och..ja, sen typ stampa på väskan för att den ska gå ihop. Som en filmkliché men för 30 minuter sen så var det helt sant.
Men det gick bra. Och i taxin på väg mot Centralen i den grådisiga dagern kom jag att tänka på varför den här vintern påminner så mycket om min första i stan. För flera gånger den senaste tiden är det som att tiden korta, flimrande sekunder stannat upp och jag varit tillbaka i 2006. Allt var nytt då. Iskallt. Flanörer dog av nedfallna istappar, människor skidade över isarna mitt i stan - det var som ett surrealistiskt äventyr. Snön låg vit, allt gnistrade och jag kände ingen. Förutom Ingvar. J. Och min italienske tjejtjusare till hyresvärd. Bodde i ett litet krypin på Bondegatan och kom att älska de här kvarteren som fortsatt är mina hoods.
Jag var fri. Fri från de desperata handklovar Malmö satt på mig i form av min destruktiva relation till mitt ex men också fri att få definiera mig själv. Kan inte säga att jag gjorde någon större rivstart på det området dock. Var vansinnigt pank. Jobbade som bartender. Och hittade nog mest bara mig själv, vem jag var bakom alla tårar och stängda hjärtan, där mitt emot Lisa Larsson.
I taxibilen, blickandes ut över de frostiga kyrktaken på Riddarholmen, så insåg jag hur mörk dagern verkligen är dessa dagar. Klockan var tio på morgonen och allt var insvept i ett grålila skimmer, som en himmel av Lars Lerin i hans mörka stunder. Men, visst är det imorgon det vänder? Det är som att världen varit på ett sätt under tiden från midsommar fram tills nu och att jag, under hela tiden som det mörknat, strävat efter förståelse i min graviditet. Vet inte riktigt om jag är där men nu har min bebis lagt sig med huvudet neråt (barnmorskan kände med hennes huvud när jag var där i veckan och jag blev så perplex över detta att jag inte kom mig för att fråga om jag också kunde få känna) och börjar göra sig redo på att komma ut. Och jag börjar också närma mig en lugn beslutsamhet. Det här blir bra. Världen ljusnar och i taxin med svettig rygg under alla lager av kläder kunde jag blicka ut över den stad jag gjort till min och konstatera att jag är redo. Come what may. Förändringen skrämmer inte skiten ur mig längre.
