Reser igen. I mörkret. I snö. Mår lite illa. Är trött. Men glad.
I tågmiljön påminns jag än mer om vad jag lämnat. Jag ser gamla landvinningar och ömma förluster i små detaljer oinitierade lätt missar. Och på många sätt känns det skönt att jag lagt det bakom mig.
Det är inte det att det är ett avslutat kapitel men det är inte en del av mitt system på samma sätt som tidigare. Och när jag gick till tunnelbanan tidigt i morse, eller ja - småsprang snarare med andan i halsen, sen som alltid, så tänkte jag på vilken gåva jag ändå gett min trötta kropp att vara ledig på detta sätt innan D kommer.
Jag som alltid varit slutkörd, och som i alla år rökraspig och med trötta ögonlock aldrig riktigt kommit igen, har nu fått en chans, fri från distraktioner, äatt i lugn och ro landa. Jag styr min egen tid. Och just idag reser jag. Till Göteborg och gamla vänner. Det är omtumlande men ändå, kanske just därför, lite fint.
