Bebisboonanza

Reser genom ett snöigt landskap (snö! Så fantastiskt vackert!) och lyssnar på bönen K skickade med mig sist jag var i Malmö. Den vaggar mig. Tåget vaggar mig och jag är otroligt trött. Sluter jag ögonen framträder bilder av små läppar i miniatyr, händer som sluter sig kring mitt finger, ulliga hjässor och försiktiga, förvånade och breda leenden beroende på bebisarnas ålder.

De var sex, fyra och två månader gamla..som en exposé över vår genetiska växtkraft. Deras mammor var starka, coola och varma och den enda pappan jag mötte har ett hjärta som svämmar över av kärlek och oändlig omsorg.

I Ss mage vilar en aprilbebis. Och i min fäktas februaribebisen vilt. "Bara veckor kvar nu", skrev Ebba von Sydow på sin blogg om sin februaribebis. Själv tycker jag att det är en evighet dit. Overkligt. Diffust. Som om de där små händerna och fötterna som puffar inne i mig tillhörde en annan slags varelse än de jag pussat på de senaste två dagarna. Men en tanke om vad en bebis är för något har börjat slå rot. Och jag förstår mer och mer vad en förlossning egentligen går ut på. Det känns bra.

Nu måste jag låta tröttheten få överhanden över min kropp. Reser i idel mörker och snön syns inte mer på åkrarna utanför. Jag är på väg hem till mitt lilla krypin på Kocksgatan. Min bubbla. Som jag längtar.