Bild: http://nojesguiden.se/recensioner/film/call-girl
Jag läste på Facebook i morse att Gazas demografi ser ut på följande sätt: var fjärde invånare är under fyra år. Var fjärde person är en liten Maja eller Max i ett stängselomgärdat inferno, oförmögna att själva kunna förändra sin situation och utgör enkla offer för klassisk krigsretorik. Hur länge kan en offensiv, en icke-uppdelning i två stater få fortsätta? När kommer omvärlden kunna ta sitt ansvar och ge frågan tillräckligt med relevans för att nå en lösning? Blir ilsken av vanmakt och frustration.
Jag läste en artikel skriven av Jens Liljestrand (the Jens Liljestrand, mannen vars energi på något sätt satte ett brännmärke i min och vi tillsammans spenderade vad som kunnat vara världens mest romantiska dejt ihop om det inte varit för att det senare visade sig vara allt annat än just en dejt. Aja. Det är länge sedan nu. Långt innan Stockholmstillvaron tog vid. Hur som: han gäckar min näthinna då och då med sina alster som ibland tenderar att vara deppigt svulstiga peokoral men ibland är väldigt väldigt smarta) och ligger länge och funderar på det han skriver om Erik Almqvists förvandling från provokativ ligist med järnrör i handen till att lägga ner röret, ta ett djupt andetag, förvandla mimiken och inge polisen en känsla av att vara ett vittne med auktoritet. Hur den här förvandlingen säger allt om rasismen vi lever med och om den lyx man som vit, medelklass åtnjuter i världen.
Bra artikel, läs den här. Och som alltid är det coola, kloka Rakel Chukri som publicerar relevant material på kultursidorna i Sydsvenska Dagbladet. Är så stolt över henne som fellow jkpg-född, före detta Radio AF och Lundagårdsmedarbetare. Hon är ofta orkanens öga i mediastormar och jag är djupt imponerad av hur kallt hon hittar artikelvinklar som går rån mittfåran. Och tack Anitha för länktips.
Slutligen såg jag Call girl igår och blev starkt berörd av ännu en version av temat makt och privilegier - prostitution som den yttersta formen av att tappa äganderätt till allt utom sin själ. Tycker filmen var vackert gjord och väldigt relevant men att drevet mot Palme och Fälldin grumlar och förstör. Vad är sant i denna godtyckliga röra av pillerknaprande och polismördande statsministrar/säpo-organisationer? Bara det att justitieminister Geijer (och kanske även högt uppsatta militärer och diplomater från andra sidan järnridån) utnyttjade samma prostituerade är sensation nog. Att sedan Palme några dagar före valet gick ut och pekade ut DN (som jag tror var de som läckte scoopet) är än värre. Att sedan lägga till en massa dimridåer kring vad som var sanning eller ej stör mig och jag har ingen annan källa att söka mig till annat än Fredrik Virtanens måndagskrönika idag som menar att Leif GW Persson (som var med och fick sparken i samma process som när Palme ljög om Geijers utnyttjande och som därefter alltid föraktat Palme) fått gått ut och dementerat den skuld filmskaparna ger Palme och Fälldin i filmen).
Allt annat är ju så slående: musiken, rekvisitan, underkastelsen, begäret, skrupellösheten, kaffeflickorna entréer till alla dessa muntra vithåriga män i kostyms oförställda glädje. Å, de får mig att må illa. Och så ändå: allt förstört av att jag inte kan sluta tänka på vad som är lögn och vad som är sanning. För jag vet ju också att de två flickorna, idag vuxna kvinnor, vars vittnesmål hemligstämplades angav just Palme och Fälldin som sina kunder men jag har för mig att de sedan tog tillbaka att det var just Fälldin - alltså, vilken röra. Och inte heller att jag under två timmar och tjugo minuter kunde ignorera min galet värkande rygg.. Det här med att vara gravid, ja - i mitt fall är det konstant något av en fysiskt bitterljuv plåga.
