Igår inledde jag min dag med att till trillande tårar lyssna på Baracks segertal efter valvinsten. Kvällen innan hade jag gått på gravidyoga (skönt men ack vad ont den här jäkla foglossningen gör) och efteråt blivit bjuden på trerätters hos en kollega på min tidigare arbetsplats (väldigt fin kväll, och väldigt välbehövligt att chocka min eremittillvaro med social samvaro) och strax före midnatt på tunnelbanan hem sett att datorer felaktigt gett Mitt Romney röstfördelar. Så det var med oro i magen som jag somnade och med glädje som jag vaknade.
J frågade vad det egentligen är som gör att jag beundrar Barack Obama så gränslöst som jag gör. Och jag försökte svara att för mig representerar han både en stark intelligens, en kompromisslös vilja att förändra, en modern humanism och inte minst en oantastlig men svårdefinierad coolness. Han är min inspiration och visar med sitt sätt att vara hur en enda människa kan göra en sådan enorm skillnad. Och sedan älskar jag honom för alla hans uppenbara företrädanden - hans formuleringsförmåga, hans kvicka hjärna, hans mod att våga bjuda på sig själv och hans förmåga att blotta sina känslor och snubbla på gränsen mellan personlig och privat.
Fyra år till. För mig är han min tids Olof Palme, min möjlighet att äntligen få se ett politiskt fenomen i realtid med mina egna ögon. Lite som att se Zlatan spela - äntligen sker sporthistoria framför mig, långt från Stig Jerrings nasala rapporteringar på flimrande arkivbilder. Och jag är så tacksam för den inspiration han, ja kanske de båda, skänker mig i min soffa långt borta från strålkastarnas sken.
