Ok. Så under den senaste tiden har jag läst ut tre böcker och bara det har varit ljuvligt. Dels att ha en berättelse att dyka ner i och dels att min bokpaus kanske äntligen har släppt. Först ut i högen läste jag Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss och det väcte som jag skrev för några dagar sedan en viss genans hos mig.
Några av hennes böcker, till exempel Små citroner gula, tillhör något av det sämsta jag någonsin läst medan annat, den om den ryska spionen, ändå varit ganska intressant och i och med att jag tycker om att hålla koll på den aktuella bokfloran så läser jag det mesta..och ja, den här gången var det den här boken som slank ner.
Hur som, boken var..annorlunda och den fick mig att se mina egna handlingar i ett annat ljus. Den handlar om Rebecka som på bokens första sida tar livet av sig och sedan hamnar i limbo - oförmögen att ta sin själ vidare och oförmögen att återvända till jordelivet. Långsamt utkristalliserar sig en bild av en kvinna som i rädsla över att bli lämnad bestämt sig för att lämna först och alldeles för sent inser att hon i och med det aldrig kan gå tillbaka och kunna komma nära den hon älskar igen. På många sätt målar Kajsa upp en bild av livet efter döden som är trösterik för de som förlorat någon. Här får spökerier sin förklaring och det här med skyddsänglar en helt annan innebörd. Och det är intressant. Sedan är historien i sig en liten parentes i världshistoriens kärleksskildringar men det är strunt samma: det är tankarna i mig som boken väcker som känns viktiga. Och från boken bär jag med mig en hel del insikter om hur felaktigt upprätthållandet av fasader kan slå. Hur kärlek handlar om att våga visa sig sårbar, blottad och naken och hur det är i den tilliten som relationer växer fram.
Apropå det här med skyddsänglar så såg jag på Carolina Gynnings blogg att hon av en slump lyckats fotografera vad hennes kompis, ett medium, menar är hennes dotters skyddsängel - ser ni den..nere i bildens högra hörn, i barnets hår?
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det annat än att tanken på en skyddsängel är väldigt, väldigt vacker och kanske är jag för rädd för att göra mig själv tillräckligt sårbar för att fullt ut tro på det? Det är som att universums tillblivelse, min tro, mina önskningar inte riktigt landat ännu och jag vet inte var jag står när det kommer till andevärldar, fler dimensioner och spöken men oavbrutet intressant är det dock. Och i min värld finns de som gått före fortsatt vid min sida, som till exempel mormor ibland och väldigt ofta min moster Birgitta.
