Lauryn

Bild: http://gettyimages.com

Hon hade en hesare röst. Fantastiskt vackra kläder. Integritet och hon rappade med lika mycket pondus som vilken hiphopsnubbe som helst. Att hon sedan hade ett scenspråk som framstod som maniskt och misshandlade låtarna (eller kan det ha varit akustiken i kyrkan?) med alldeles för mycket syntljud och trummor ja, det gick att bortse från. För där stod hon. Fyra år äldre än mig. Sexbarnsmamma (herregud!). Och en sån jävla inspirationskälla till coolness och klokskap. Å, hennes posture! Kroppshållning? Ordet innehåller inte den känsla av energi på svenska som jag är ute efter..när hon liksom drabbar en.

Klipp från en konsert i december, 2011. Påminde mycket om hur det var igår.

Forcerat komp. Ryckiga rörelser, men Lauryn verkar gilla de tunga trummorn.

Och när hon helt kort reflekterade över hur fördomar kan få ett eget liv, hur man alltid ska vara sann mot sin egen övertygelse, de skeenden hon genom åren tagit sig igenom och när insikten kring hennes behov av att skapa en plattform i sig själv för att kunna tackla världen stod klar – ja, jag lyssnade på det som en nyfrälst.

Hur som, vet inte om hon mår så bra. Det verkade så men samtidigt kändes hennes uppträdande kluvet. Oavsett: hon var där, jag var där och det gav mig en glimrande insikt om att världen är större än den ruta jag lever och verkar inom just nu.

Å, världen – visa dig för mig!

Och får jag barn och bosätter mig i ett varmare land..ja, då ska jag anamma hennes svepande lager-på-lager estetik och dra runt med en mössa på huvudet oavsett årstid. Det blir bra.  



En ny låt som läckte ut förra året.