Bild: http://bokbrus.se
Jag har lånat boken Yarden av min kompis C och någonstans mellan ensamhet och de många orden som beskriver ekande tristess, som ett resultat av hans livs enda beståndsdel: ett fysiskt och psykiskt utmattande jobb som behövs för att överleva ekonomiskt, så drabbar den mig. Det är Malmö. Grå skyar. Utanförskap. Allt som den där förbannade, fantastiska pärlan till stad brottas med.
Kristian Lundberg skriver: »Jag har en kort stund på mig; jag skriver under en obeveklig tidsnöd. Dock; jag vet att det inte finns någon som väntar på denna text; vet att ingen skulle sakna mina anteckningar om de aldrig nådde fram. Det är mig själv jag jagar. Jag sänder ut detta: som en dödstjärna vars ljus når fram långt efter att det redan är försent. Jag säger till min son: »Var inte rädd, låt inte de andra ta makt över dig!«. Ibland tänker jag på min text som en flaskpost som jag kastar ut i det oroliga grå havet bara för att hoppas på att det finns någon, någonting där på andra sidan som kan plocka upp den och för ett tag känna sig mindre ensam. «
Och det samma gör jag. Jag vet inte vilka ni är ni där ute som läser detta. Men ni är. Med era bekymmer, glädjeämnen och tidsfördriv (och kanske någon som någonstans känner sig mindre ensam som en följd av mina funderingar). Jag försöker tänka bort det faktum att mitt inre har fått en publik och skriva på ändå. Tömma mig på det som skaver och genom att få ner det på pränt - bolla idéer med mig själv. Ska försöka lätta lite mer på självcensuren framöver och bara riva upp mitt inre likt en overall; som om den hade haft ett kraftigt blixtlås på utsidan. Nu är det helg. Fint så.
