Var här. Måste ha fått en mystisk jäkla bakterie i magen eller något annat som långsamt tömde mig på all energi. Beslöt mig för att resa hem. Inga skidor. Inget vinddrag. Bara några få steg i snö, några kalla andetag och en elva timmar lång tågresa och äckliga tåg- och stationstoaletter. Var till slut så uttorkad att mina fingertoppar skrumpnade och mina läppar krackelerade. Världen var diffus.
Bytte på nytt värld från det fantastiska huset där uppe till soffan på Kocksgatan. Här ligger jag nu. Återupplivad efter långa timmar av obruten sömn. Med lite mat i magen.
Som jag vill bo där uppe. Men fan vad isolerad man är när man bor och har tryggheten någon annanstans och bara vill hem, hem, hem men tågen är sena och anslutningarna havererar. Men. Man sätter upp sitt mål. Härdar ut. Och drar sin rullväska över många perronger så kommer man hem till slut.
