Är skör. Arg. Upprorisk.
Ensam.
Äsch, jag vet inte riktigt. Är hemma och kollar på Apflickorna och som alltid är min själ som ett såll som låter filmens sinnesstämning glida in innanför huden.
Försökte se One day men ett mer bestialiskt lustmord på en av mina favoritböcker har jag sällan skådat. Allt som gjorde den bra och fick mig att kippa efter andan i igenkänning var reducerat till ett par runda glasögonbågar för att markera huvudrollsinnehavarens nördighet och allt annat, det där som sved och tärde, ja, det fanns..ingenstans.
För övrigt trasslar det återigen med min lägenhet, hantverkare, vicevärd, grannar och fan allt möjligt. Det är ingen stor grej i sig men jag känner mig irriterad och ja..ensam i allt det här.
Apropå film så rekommenderar jag alla att se Martha Marcy May Marlene som försattte mig i samma konsiga sinnesstämning som jag har nu. Mäktigt trots att det tar emot.
För övrigt krossar lillasystern i Apflickorna mitt hjärta här och nu. Å, det smärtsamma, galna, söndertrasande i att bli vuxen. Att befinna sig i limbo. Vara kär i någon onåbar och känna behovet av att ha bikinitop trots att man inte har några bröst.
Och luggen. Lill-tjejen! Hon är den jag en gång var.
Och luggen. Lill-tjejen! Hon är den jag en gång var.
