Apelsinhimmel

Blickar ut genom tågfönstret och ser en ny dag randas. Sällan en sjusovare som jag gör det, och kanske är det just därför detta alldagliga skeende berör mig så starkt.

Himlen är som ett orangefärgat kristallspektra. Önskar jag kunde ta en bild men min mobil och jag förstår för tillfället inte varandra. Oavsett, det är sagolikt vackert. Föreställ er ett tyg skimrande i guld, aprikos, orange och rött.


Inom mig rasar allt omkring. Det är som när man ser datakoder forsa fram på en skärm, ja - tänk Matrix. Jag är nära att ta ett viktigt och avgörande steg. Inte för någon annans skull och inte heller för att någon kommer att märka någon större skillnad. Eller, kanske gör de det. Sist jag satte ner foten tog allt en mirakulös vändning och jag blev tillsammans med J. Gången innan det försonades jag med min uppväxt. Så ja, kanske märks det - det är inte det viktiga just nu.

Jag har antagit utmaningen och utan att jag riktigt förstod vad som hände under mitt telefonsamtal med NY igår så hamnade jag på avsatsen till 10 metersplattformen och nu går det inte längre att klättra ner med äran i behåll.  Å, kunde jag skulle jag fega ur men det har gått för långt, jag kommer inte tillbaka till min ignorants fas hur mycket jag än vill. Kan inte backa och somna om. Så, jag tar ett djupt andetag och testar om isen bär.


Att bygga karaktär. Jadu.