Dagens tips. Om igen.

Text, eller ja..information är en viktig del i mitt liv. Det som inspirerar mig och får mig att vidga världen i mitt huvud. 

Jag vet inte vad det säger om mig att jag nästan slutat läsa böcker. Tycker att de drar ner mig med sin sorg. Är vidöppen för allt det svåra och det dröjer sig numera kvar i mig och jag lyckas inte mota bort de frön de planterar i mitt medvetande. Kanske beror det på för mycket fritid? Kanske på D? Oavsett så är faktum att jag drar mig för att läsa böcker. Och att se filmer. Däremot älskar jag fortsatt DN, bloggar och Instagram. 

En av de bloggar som ger mig befriande perspektiv på föräldraskapet är briljanta David Sundin. Som för övrigt vunnit Mc Donald's juryns hjärtan och får sin hamburgare (döpt efter dottern Betty) på menyn till hösten. Bara det! Hur som, han är briljant. Och allt från hans knivskarpa betraktande av föräldraledighetens snedfördelade belastning (själv är han rätt ensam på gatorna med en bebis som bara är några månader gammal) till hans exprimenterande med majskrokars optimala seghet i jakten på en stund över för att få bajsa i fred får mig att le. Mer leenden åt folket! Läs honom för guds skull. Det är en investering i klokskap och absolut nonsens.

Saker och ting börjar röra sig

Och känslan i det? Upplyftande. Som fan.

Mitt hjärta svämmar över

Bild: www.harpersbazaar.com 

Alltså min dag.. Och Daggis dag.. Dränerade på energi kämpade vi på med Anna Wahlgrens strikta schema. Hon med att hålla sig vaken och inte förgås av hunger. Jag med att hålla henne vaken och tårarna stången genom att bland annat sjunga alla sånger jag kunde texten till. De är många.

Till slut tog reportoaren slut och då det återstod en halvtimme tills hon skulle få sova så badade vi en stund i baljan. Det var fint. Sen pyjamas på, lite mat och sen crashade hon likt en utslagen boxare i förlorarlaget i sin säng. 

Hon crashade och mitt humör föll i botten som en sten. Var sur och irriterad. På inget speciellt..eller jo, på det faktum att min ork var slut. Att solen lös därute på andra än på mig. På alla bestyr jag inte hunnit med idag på grund av Ds behov av att vara nära och ja..ni förstår. Skitsaker. Men med blodsockret i borten så var humöret därefter. 

Slog mig ner i soffan med en fetaostomelett, skivade tomater och ett glas vin och började titta på K Special-dokumentären Bill Cunningham New York och mitt hjärta svämmade över. Vilken man! Vilken underbar man! Bara vetskapen om att han cyklar omkring på Manhattan och fångar samtiden likt en Robin Hood-figur i de söndersponsrade it-modeskikten fick mig att jubla och som i ett trollslag var jag glad igen. 

Tänk att det finns sådana som honom. En kuf, javisst! Men en underbar kuf. 

Så av en slump och  på kort tid har jag sett två superinspirerande dokumentärer om människor som aldrig låtit sig själva slockna, rynkor och år till trots. De lever och lever utan en tanke på åldersnoja - utan de bara är. De är den nittonåring som man verkar förbli hela ens liv om inte sjukdomar kommer i ens väg.  De är den där nittonåringen som min farmor är och som jag älskar. Och det är så otroligt inspirerande och vackert. Tänk att de finns - de som suger musten ur livet utan att hämmas av fördomar om hur man bör leva vid en viss ålder. Å!

Så, dagar som dessa när det bara är skit på tv - se den här dokumentären istället. Den kommer göra er så lycklig! Och ser jag Bill susa förbi mig på Manhattan i höst, ja..då är min lycka gjord. Ser jag honom inte ska jag ändå gå upp på morgonen, köpa ett exemplar av New York Times i tidningsståndet och sen, över en kopp te på ett trevligt ställe, läsa hans kolumn och jubla inombords.

Très cool

Magasin 3 har en konstutställning, kurerad av Miranda July, som jag tycker är otroligt intressant i sitt upplägg. Under 20 veckor får man konsten, i form av ett mejl skriven av någon av personerna omnämnda ovan, skickat till sig. Allt enligt devisen att man processar alla intryck man får i sitt eget huvud - så varför inte bara få konsten hemskickad till sig och låta processen pågå varhelst du väljer att läsa ditt mejl? 

För att delta i utställningen anmäler du dig här. 

Mina kvarter

Ack, så vackra. 

Skirt

 

Bilder: http://positivelynoteworthy.tumblr.com/post/54240158250/via-mariamaliki-blogspot-com, http://dannijo.tumblr.com/post/54210836118/composition-people, http://fleurilia.tumblr.com/post/54210612501, http://dietcokeandasmoke.tumblr.com/post/40005281691/this-carpet-is-killer-i-want-it-in-my-life och http://roughhoney.tumblr.com/post/9250429959 via http://modinakerlind.tumblr.com

Typ det godaste jag vet

Något av det godaste jag vet är farmors jordgubbssylt. Den, på en tallrik fil med cornflakes en tidig morgon, kan göra hela min dag och den är typ enklast i världen att göra. 

Det här behöver du: 

3 l jordgubbar

7.5 dl socker

Så här gör du: 

1. Noppa jordgubbarna

2. Lägg dem i en stor kastrull med lock på. Och använd en större än den jag använde på bilderna för annars blir det för tajt och rätt bökigt där ett tag när man måste byta kastrull mitt under kokningen..ja, ni förstår.

3. Slå på sockret. På med lock och låt det stå över natten. 

4. Koka upp sylten på medelsvag värme i 10-15 minuter. 

5. Skumma av och häll upp i plastburk eller plastpåse. Låt sedan svala och förvara dem i frysen. 

Enjoy!

Diana Vreeland

Bild: av Christian Avril från http://www.wwd.com/eye/people/the-quotable-vreeland-6544755

Jag har några hjältinnor som jag bär med mig under huden. Deras bedrifter sporrar mig. Deras levnadsöden berör mig och deras ord tröstar mig. De är bland andra Karen Blixen, drottning Kristina, Simone de Beavoir, Nina Simone, Astrid Lindgren, Frida Kahlo, Natasha Illum-Berg och så nu: Diana Vreeland. 

Jag och J tittade på dokumentären The Eye Has to Travel på K Special igår och jag var helt omtumlad efteråt. Sällan har jag sett ett sådant förkroppsligande av frukterna av att tänka annorlunda. Hennes hjärna och kreativitet gav modetidningarna Harper's Baazar och franska Vogue de mest fantastiska uppslag jag någonsin sett! Vilken inspirerande, fascinerande människa! Som en katalysator eldade hon på influenserna, de blivande ikonerna. Hon såg mönster ingen annan tidigare upptäckt och arbetade hårt för att fånga den självklara men lyckades sminka upp och drapera den så att den blev oväntade aha-upplevelser för den stora massan. Tänk, någon som hyllar de som tänker helt annorlunda och på tvärs med alla andra. Någon vars hjärna som går just på tvärs med alla andras, triumftåg! Och, såklart, brutala fall då åtstramningssnaran läggs på plats igen. 

Med en hjärna olik andras blev jag helt tagen av hennes persona. Hennes intelligens, hennes skörhet, hennes styrka. Hennes söner, jobbkapacitet och framför allt..hennes hjärna. Hennes ordval, upptåg och kreativitet! Å, som jag velat umgås med henne! Jobbat för henne! Fått lyssna på henne! Ja, vad som helst.

Nu har jag i alla fall funnit henne och ska försöka bevara det hennes klokskap födde i mig och använda det som en läkande kraft. Ni måste bara se dokumentären som ligger uppe på SVTPlay i typ tre veckor till! Den var det enskilt mest inspirerande jag sett på länge.

Avslutar med två citat från dokumentären som gav mig insikter jag vill bära med mig. 

»I once heard someone say: 
-I shall die very young. 
-How young?
-I don't know. Maybe 70. Maybe 80. Maybe 90. But I shall be very young.«

De onöjda

Bild: http://chanel-smokes.tumblr.com/post/52866841124/http-whrt-it-yhwvgk via http://modinakerlind.tumblr.com

Möter en granne i trapphuset. Pratar om ditt och datt. Sommarplaner. Vädret. Hur det är med D. Hur livet är. Framtiden. 

Jag berättar att vi ska hyra ut lägenheten och bo i NY två månader till hösten. Och då kommer det oundvikliga, det som präglar så oerhört många samtal som jag har nuförtiden: hon säger »Men sen då, sen ska du börja söka jobb?« Och jag svarar: »Jadå, sen ska jag självklart börja söka jobb.« Och det är inte det att jag inte ska söka jobb, för det ska jag ju, och det ser jag ju fram emot, det är bara det här att de alltid är så framåtriktade i sitt sätt att tänka som stör mig.

»Men sen då, då ska ni väl flytta? Till en tvåa? Eller en trea? En trea va? Eller hus?« »Och sen då, funderar ni på fler barn?« »Och sen då, funderar ni på att skaffa bil?« »Och sen då, ska J jobba kvar där han är nu?« Och sen, och sen och sen.. Jag skiter i sen. Jag vill vara här och nu. Och jag vill prata om hur jag har det - här och nu. Vara stolt över den vardag vi har som är vacker och fungerar fantastiskt fint trots de få kvadraten. Prata om hur pengarna man sparar genom att bo litet istället kan finansiera dyr hyra på Manhattan. 

Jag vill prata om varför jag hellre prioriterar det framför en trea på Söder. Jag vill kunna våga prata om min idé att fortsätta bo litet för att kunna förverkliga nästa dröm: ett eget lantställe. Men framför allt vill jag prata om hur bra det här fungerar, tillvaron vi lever i just precis nu i väntan på vår dröm inför att vakna upp och köpa bagels på närmaste Deli till frukost.

Och så här har det alltid varit. Jag berättar att jag har planer på att flytta till Tanzania och får i retur »Vad ska du söka till för universitet när du kommer hem då?« Jag kommer in på universitetet och får i retur »Vad kan man bli när man läst det då?« Jag berättar att jag tagit min examen och får i retur »Och vad ska du söka för jobb nu då?« Jag får ett jobb och får i retur »Och hur länge tänker du att du stannar där då? Vad har du för chans att få andra tjänster?« 

Alltså, herregud. Det är som att vuxengenerationen bara vill att man ska framåt, framåt, framåt. Av oro? Oklart. Alla fucking tårar, alla timmar, allt slit, alla besparingar man lagt på att hamna på en viss plats hinner man njuta av i två sekunder för man vet, så väl, att så fort man berättar om sin bedrift så får man frågan om var man ska härnäst. 

Ledsen, men jag ska ingenstans. Jag ska ligga här i min soffa i min lägenhet på 35 kvadrat med min kille lekandes med vår dotter i köket i rummet bredvid. Vi är här. Vi försöker stanna upp. Stör oss inte. 

Sommaren

Bild: http://neuewave.tumblr.com/post/16720603584 via http://modinakerlind.tumblr.com

Dagarna är gråbleka men varma och jag inser mer och mer att jag inte har högre förväntningar på sommaren än det här. 

Jag har glömt stekheta dagar på stranden. Jag har glömt eftermiddagar i motljus på rökiga uteserveringar. Jag har glömt ljusa, ljumma sommarnätter som sällan avslutas med nakenbad från något strandhugg på Södermalm. Eller i Vättern. Men shit vad vi pratade ofta om det. Tror bara det var i Nice med Sofie som det en natt faktiskt slutade så. Det var oväntat.

Oavsett väderlek lever jag bakom mina solglasögon och sveper fram i långa kjolar.

Sommaren med sina molnsjok och trötta pustar är visst så här för mig och så länge det inte regnar är jag nöjd och njuter hejdlöst. Inte skamlöst, det var länge sen. Men hejdlöst. 

Öde

Stan är så onaturligt öde denna helg. Det är som en plats övergiven av allt och alla - och just därför blir den helt min egen. 

Älskar det.

Vilnius, Litauen

Jag och J sträcktittar på den tyska serien Krigets unga hjärtan. Den är bra. Hur som (haha, märker ni att min hjärna helt lagt av dessa dagar? Orkar inte hitta orden. Söker inte längre efter några paralleller. Ingenting ÄR något dessa dagar. Det är choserfritt. Det är tydligen bara bra. Och serien är bra. Mycket bra.), i det andra avsnittet strider de tyska och ryska förbanden vid Kursk och vid ett tillfälle lyckas en av de tyska soldater man följer fly undan stridigheterna och finner en liten stuga vid en sjö. En datja? 

Han kliver in i det övergivna huset och när han blickar runt i stugans enda rum är det som att han ser det rum jag såg utanför Vilnius för snart tio år sedan. Jag var där tillsammans med några andra antropologistudenter och bortom stadens kulisser (det var verkligen kulisser med svår fattigdom bara ett kvarter bakom de gnistrande och nymålade huvudstråken) reste vi ut på landsbygden och bjöds in till de gamla farbröderna och tanternas köksbord. Det var vår och allt var vackert grönt. Saven sjöd och det var varmt. Gubbarna slog upp egenkryddat brännvin och ren vodka i stora glas och kvinnorna dukade fram, trots hushållens påtagliga fattigdom, tjocka bitar av saltat fläsk. Som alltid när det kommer till möten av detta slag så förstod ögonen mer än vad vi med våra  språkförbistringar kunde förklara och jag minns att vi skrattade mycket runt borden.

Vandringarna på landsbygden är ett vackert minne. Men jag minns det också med mycket genans. Det var så mycket jag ville skyla över när jag var där, saker och ting jag ville om ursäkt för. De satt vid bordet i nötta skjortor och lappade byxor. De plöjde jorden för hand med hjälp av hästar och redskap i trä. Försiktigt försökte jag dölja mina gympaskor under bordet och skämdes över min västerländskt tidstypiska frisyr och varma collegetröja. Det var som att jag vore ett tidigt 2000-talsufo som landat i min farmors uppväxthem. De hade sedan 1945 levt det liv min farmor levde då. Det Astrid Lindgren skildrar i Emil-böckerna och 60 år senare levde de det fortfarande medan jag var en restprodukt av efterkrigstidens neutrala försvarspolitik. Välgödd. Välklädd. Och väldigt berörd av deras gästfrihet.

Hade inte tänkt på den upplevelsen och den resan på ett tag men insåg när jag såg scenen på tv hur mycket av det jag upplevde då som har bränt sig in i mitt medvetande. 

Skulden av att inte veta hur de, så nära Sveriges kust ändå, levt i alla år medan jag på andra sidan Östersjön levt mitt liv blev så stor vid de där köksborden med utslagna maskrosor satta i spruckna krus. Deras liv - det som var innan 1989 med arbetslöshet som reellt hot, Sovjetunionens totalitära statsapparat, ovissheten och avsaknaden av sitt egna land. Och det liv som följde på murens fall och perestrojkan: det fortsatt hårda bondelivet - det de alltid levt och det jag satt och åt och drack frukterna av - om det hade jag helt enkelt inte vetat något. 

Och är det inte otroligt hur ett krig som andra världskriget som folk levde och dog i redan då, 1945, drog så djupa avgrunder genom Europa att de 2001 i alla högsta grad fanns kvar. Jag och de äldre paren i sina små enrumsstugor stod helt enkelt på var sin sida av resterna i det som gick förlorat och vanns i efterdyningarna av en enskild mans vansinnesdåd. Herregud. 

Förlusterna.

Självklart ville de inte ha något i utbyte för sin gästfrihet. Inget kunde jag truga på dem för att minska min känsla av skuld. Så jag tog dem i hand och sa det lilla jag kunde på ryska. Tackade för erfarenheten. Något pris för att uppväga vår skillnad i referensramar fanns inte. Självklart var det så. 

Jag minns de där mötena med stor glädje. 

Midsommar

När midsommar klingar av sveper den stora mattheten in. Märker att jag är ovan vid sociala tillställningar och fördelar min energi dåligt. Igår var liksom fullt ställ, likt en kakelugn med vidöppet spjäll en kall vinterdag. Det bara rasslade och sprakade och det var ljuvligt. Sen var orken över. 

Därmed inte sagt att jag inte kunde kört på ännu mer, ännu längre, för det hade jag. Jag gillade det och är sämst på att gå hem i tid. Nu gjorde jag det och jag gjorde det med känslan av att vara ofärdig. Men det var fint. Och säkert klokt. Den mulna, lugna dagen idag då min kropp går på lågvarv är om inte annat ett tecken på att det var det. 

Sa till Kajsa att det är sällan man är på en tillställning där varje samtal man har med olika personer är intressant, för det var de. Inramningen var vacker, inredningen i det coola skärgårdshuset gav energi, maten var god (även om sill verkligen inte är min grej) och människorna var av alla möjliga sorter men förenades i någon slags lugn. Lugn. Gitarrspel. Och harmoni, trots olikheter.

Mest intryck gjorde samtalet med en man som jobbade med att analysera människors beteenden (nu senast studerade han chipsätandet hos invånarna i Kuala Lumpor..) vilket sedan omsätts i framtagandet av nya produkter. Nyligen hade de producerat en helt ny sorts vedeldad ugn, som minskade bränslet man behövde använda med typ 80 procent, designad för att funka i lerhyddorna jag känner så väl i de fattigaste delarna av Afrika. Dock hade de kommit till insikt om att för att spisarna skulle sälja så behövde de inte bara ha ovanstående självklara usp - de behövde också se attraktiva ut. För även i landsändar där man saknar en spis och tillreder alla måltider över öppen eld så är det alltid någon i byn med tillgång till en mobil numera - och alla älskar tydligen kitchen aids. Precis som jag och typ alla jag känner, haha. Så spisarna säljs nu klarlackade i rött, vitt och blått - är inte det ljuvligt?! Att man mitt i en fattig tillvaro ändå blir glad av, och värdesätter, estetik? 

När han berättade det mindes jag alla de hyddor där jag suttit ner inbjuden att äta middag, eller bara lyssnandes på familjens historia för att se hur vi kunde hjälpa dem: förundrandes över hur alla, alltid, prioriterade att sätta upp något vackert på hyddväggen. Det kunde vara en utriven sida från en papperstidning. En gammal almanacka med ett målat motiv. Eller julgransglitter. Det sista var oerhört åtråvärt och fanns bara hos de med lite mer pengar än de andra. 

Tänk, en svartvit dagstidningssida. Det är som att min hjärta brister ännu en gång för allt det som är vackert i en landsända djupt plågat av HIV-epidemin. Mitt i den. Mitt i vanmakten så pågår det en vardag. Parallellt med mitt vankelmod här i soffan. Och ja, jag vet inte men..det är något jag inte tänkt på på ett tag. 

Ett år

Tänk. För ett år sen gick jag hem från jobbet och köpte en flaska tequila till midsommarfirandets Margeritha-drinkar. Jag köpte midsommarmat och i en plötslig ingivelse gick jag även rakt över gatan till Apoteket och köpte ett graviditetstest. 

Jag var gravid. 

Jag drog efter andan och sedan dess är det som att andan på något sätt aldrig riktigt sjunkit ner i kroppen utan snarare har den suttit kvar likt en skavande  klump i halsen. 

Tills nu. Tills idag då det är som att min kropp förnimmer dimslöjorna av att vara gravid på nytt. Är så trött att jag mår illa och blundar jag kan jag vara där igen. Tillbaka i juni. I juli och augusti. Illamåendets högkonjuktur när maran rev som värst. Och i minnet av det är det som att trycket släpper och jag kan andas ut. 

Och med det är världens längsta år över.

Lösningen

En del av lösningen för att spä ut den sorgsna känslan som gårdagen lämnade mig med var att ta på mig fina kläder och sminka mig under Ds fundersamma uppsyn. Hittills har jag bara gjort kåldolmar i min outfit men det är skit samma. Även om det inte är någon fest i antågande så inser jag att det här är en katarsis som jag själv måste ta mig ur. Det finns inga genvägar. Saknar jag fester, minglande, intressanta människor och en stimulerande miljö så får jag se till att röra mig mot det målet. Kan inte förvänta att någon annan serverar det på silverfat, även om det faktiskt händer ibland. Idag var ett babystep från mysbrallan med sminkpenslar och hårsprej, imorgon väntar andra attribut. 

I andan om att vara mer hudlös och mindre fejk skickar jag med en bild tagen av misstag när jag och Dagny brottades tidigare idag. Jag med mobilen i handen i ett försök att ta en bild på oss två, hon i ett försök att få fast i min tumme som hon ville suga på. Hur som, den blev fin. Tack D! Du kommer bli en ypperlig fotograf. 

Ja, hon la inte på filter och så..det var mitt verk. Fåfängan och allt det där. Min främsta dödssynd. Och först nu inser jag hur man faktiskt gör som bloggare för att få sin värld att se så gnistrande underskön ut då originalbilden var betydligt gråare än den här blev.

Bisarrt

Det är bisarrt. Via mitt Instagramflöde kan jag följa den fest som pågår i grannhuset. Deras skratt, prat och musik svävar över innergårdarna och in genom vårt öppna fönster. In till mig där jag sitter i mysbrallor och känner att livet pågår någon annanstans. Någonstans som är nära, men inte riktigt här. 

Det är ett ömk, jag vet. 

En lyxgrej. Irrationellt. Ytligt därtill.

I sängen framför fönstret ligger D och andas ljudlöst. Jag vet det. Jag ser henne. Och hon är ljuvlig. Men ändå, just ikväll är det det där ytliga sorlandet som tränger djupast in i mig. Vill vara där. Har fan alltid velat vara där. 

Syrénsaft

Det blev saft! Och riktigt, riktigt god dessutom! 

Jag vet att syrénblommorna hänger på sista versen men här i Stockholm blommar vissa buskar dock alltjämt så är du out and about och vill ta tillvara på försommaren i smakväg så testa att göra den här saften. Enkelt som tusan. 

Syrénsaft

Det här behöver du:

20 klasar lila bondsyrén

1 kg socker

1 l vatten

30 g citronsyra

2 limefrukter (som kan bytas ut mot en citron)

Så här gör du:

Skölj blomklasarna och rensa dem så att bara blommorna blir kvar. Koka upp vatten och socker och rör tills sockret löst sig. Rör ner citronsyran. Tvätta och skär limen i skivor och lägg tillsammans med blommorna i en stor skål med lock. Häll över sockervattnet (medan det fortfarande är hett) och låt svalna under lock. Förvara i kylen i 3 dagar och sila sedan genom silduk (eller som jag gjorde: genom en helt vanlig sil). Tappa på rena flaskor.

Recept från: http://sotasaker.com

London

Pardon Södermalm

Bild: http://more-dash-than-cash.tumblr.com/post/11816567560 via http://modinakerlind.tumblr.com

Jag vet att jag ofta går illa åt Stockholm och Södermalm. Kanske handlar det om att jag hamnat i cirklar som inte ger så mycket inspiration mer än själva staden? Eller nej, staden är trångsynt och kall mellan varven men dagar som dessa, den sjätte juni, när värmen lagt sig till rätta på trottoarerna och den ljumma vinden smeker trötta anleten så är det som att allt invaggas i ett avväpnat siestarus. Folk har dragit till sina lantställen och vi som är kvar kan njuta av lugnet. Folk är glada. Avspända. 

På vägen hem från Nytorget kunde vi avnjuta inte mindre än fem band som stod i gathörn och spelade smittande musik. Men när Daggi hörde dragspelarna utanför Konsum då kom surläppen, du vet den där som förvandlar munnen till ett uppochnervänt u och som får en själv att le brett, fram farmor. Du får lära henne att gilla det hemma på altanen i sommar.

Juniljus

Bilder: http://soulful-loving.tumblr.com/post/42922641106/untitled-by-shelbie-dimond-on-flickr, http://design-elements-blog.com/2013/02/26/delicious-12/ och http://positivelynoteworthy.tumblr.com/post/50206137013   via http://modinakerlind.tumblr.com

Ps. Slavoy besöker Stockholm

På måndag i nästa vecka. Södra teatern om nu någon skulle vilja gå dit. Önskar så att jag kunde gå men just då reser jag hem från Londoooon. Att vi ska testa på att flyga känns bara galet. Men härligt på samma gång. 

Detta ska bli saft. Wish me luck.

Kristian

Kristian Gidlund är döende. Kanske är det bara dagar kvar? 

Läser tyvärr in en antydan till att kroppen snart rostat sönder och inte kickstarta igång, ännu en gång, i ovanstående inlägg.

Han har kämpat mot cancern länge nu. Trott sig ha besegrat den. Återgått till livet. För att sedan slungas tillbaka in till det där grådassiga väntrummet där slutet på den långa korridoren obevekligt är en svart port. Eller är den vit? Grejen är dock att den är stängd, sluten och tyst, tills dess att man är ett enda steg ifrån den. 

Kristian blir inte äldre än 29 år. Och hans öde river upp gamla sår, på samma sätt som hans ord berör mig. Ni hittar dem här. Läs. Gråt. Och förälska er på nytt i alla möjligheter ni har kvar.

Tillbaka

Jag vet. Jag har varit tyst. Behövt samla mina tankar. Behövt vara för mig själv. Kanske testat att skaka av mig några av er som följer. 

Eller, inte försökt skaka er av mig..kanske mer träna mig själv i att acceptera att ni finns för att sedan ignorera er. Har tagit bort kommentatorsfunktionen som ett led i ett försök att avskärma mig från detta publika forum. Inte av otrevliga skäl utan för att jag känner ett behov av att kunna vara helt transparent och ärlig här. Vill inte skyla över. Dölja. Och framför allt så vill jag inte upprätthålla fasader. 

Men för att vara naken krävs mod. Så, ge mig lite tid så får vi se var jag landar. 

För det är en underlig sak att vara kreativ och personlig i en enda röra, särskilt när jag inte vet vilka det är som hänger runt här på min privata, ostörda lilla bakgård i cybervärlden. Aja. Skit samma. Ni var många, nu är ni få. Det är ganska skönt. 

Det är något med dessa som gör mig så glad

Bilder från välgörenhetsshowen Chime for Change i London. Tipstack: http://nojesguiden.se/parisa