Det är bisarrt. Via mitt Instagramflöde kan jag följa den fest som pågår i grannhuset. Deras skratt, prat och musik svävar över innergårdarna och in genom vårt öppna fönster. In till mig där jag sitter i mysbrallor och känner att livet pågår någon annanstans. Någonstans som är nära, men inte riktigt här.
Det är ett ömk, jag vet.
En lyxgrej. Irrationellt. Ytligt därtill.
I sängen framför fönstret ligger D och andas ljudlöst. Jag vet det. Jag ser henne. Och hon är ljuvlig. Men ändå, just ikväll är det det där ytliga sorlandet som tränger djupast in i mig. Vill vara där. Har fan alltid velat vara där.
