Bild: www.harpersbazaar.com
Alltså min dag.. Och Daggis dag.. Dränerade på energi kämpade vi på med Anna Wahlgrens strikta schema. Hon med att hålla sig vaken och inte förgås av hunger. Jag med att hålla henne vaken och tårarna stången genom att bland annat sjunga alla sånger jag kunde texten till. De är många.
Till slut tog reportoaren slut och då det återstod en halvtimme tills hon skulle få sova så badade vi en stund i baljan. Det var fint. Sen pyjamas på, lite mat och sen crashade hon likt en utslagen boxare i förlorarlaget i sin säng.
Hon crashade och mitt humör föll i botten som en sten. Var sur och irriterad. På inget speciellt..eller jo, på det faktum att min ork var slut. Att solen lös därute på andra än på mig. På alla bestyr jag inte hunnit med idag på grund av Ds behov av att vara nära och ja..ni förstår. Skitsaker. Men med blodsockret i borten så var humöret därefter.
Slog mig ner i soffan med en fetaostomelett, skivade tomater och ett glas vin och började titta på K Special-dokumentären Bill Cunningham New York och mitt hjärta svämmade över. Vilken man! Vilken underbar man! Bara vetskapen om att han cyklar omkring på Manhattan och fångar samtiden likt en Robin Hood-figur i de söndersponsrade it-modeskikten fick mig att jubla och som i ett trollslag var jag glad igen.
Tänk att det finns sådana som honom. En kuf, javisst! Men en underbar kuf.
Så av en slump och på kort tid har jag sett två superinspirerande dokumentärer om människor som aldrig låtit sig själva slockna, rynkor och år till trots. De lever och lever utan en tanke på åldersnoja - utan de bara är. De är den nittonåring som man verkar förbli hela ens liv om inte sjukdomar kommer i ens väg. De är den där nittonåringen som min farmor är och som jag älskar. Och det är så otroligt inspirerande och vackert. Tänk att de finns - de som suger musten ur livet utan att hämmas av fördomar om hur man bör leva vid en viss ålder. Å!
Så, dagar som dessa när det bara är skit på tv - se den här dokumentären istället. Den kommer göra er så lycklig! Och ser jag Bill susa förbi mig på Manhattan i höst, ja..då är min lycka gjord. Ser jag honom inte ska jag ändå gå upp på morgonen, köpa ett exemplar av New York Times i tidningsståndet och sen, över en kopp te på ett trevligt ställe, läsa hans kolumn och jubla inombords.
