Bild: http://chanel-smokes.tumblr.com/post/52866841124/http-whrt-it-yhwvgk via http://modinakerlind.tumblr.com
Möter en granne i trapphuset. Pratar om ditt och datt. Sommarplaner. Vädret. Hur det är med D. Hur livet är. Framtiden.
Jag berättar att vi ska hyra ut lägenheten och bo i NY två månader till hösten. Och då kommer det oundvikliga, det som präglar så oerhört många samtal som jag har nuförtiden: hon säger »Men sen då, sen ska du börja söka jobb?« Och jag svarar: »Jadå, sen ska jag självklart börja söka jobb.« Och det är inte det att jag inte ska söka jobb, för det ska jag ju, och det ser jag ju fram emot, det är bara det här att de alltid är så framåtriktade i sitt sätt att tänka som stör mig.
»Men sen då, då ska ni väl flytta? Till en tvåa? Eller en trea? En trea va? Eller hus?« »Och sen då, funderar ni på fler barn?« »Och sen då, funderar ni på att skaffa bil?« »Och sen då, ska J jobba kvar där han är nu?« Och sen, och sen och sen.. Jag skiter i sen. Jag vill vara här och nu. Och jag vill prata om hur jag har det - här och nu. Vara stolt över den vardag vi har som är vacker och fungerar fantastiskt fint trots de få kvadraten. Prata om hur pengarna man sparar genom att bo litet istället kan finansiera dyr hyra på Manhattan.
Jag vill prata om varför jag hellre prioriterar det framför en trea på Söder. Jag vill kunna våga prata om min idé att fortsätta bo litet för att kunna förverkliga nästa dröm: ett eget lantställe. Men framför allt vill jag prata om hur bra det här fungerar, tillvaron vi lever i just precis nu i väntan på vår dröm inför att vakna upp och köpa bagels på närmaste Deli till frukost.
Och så här har det alltid varit. Jag berättar att jag har planer på att flytta till Tanzania och får i retur »Vad ska du söka till för universitet när du kommer hem då?« Jag kommer in på universitetet och får i retur »Vad kan man bli när man läst det då?« Jag berättar att jag tagit min examen och får i retur »Och vad ska du söka för jobb nu då?« Jag får ett jobb och får i retur »Och hur länge tänker du att du stannar där då? Vad har du för chans att få andra tjänster?«
Alltså, herregud. Det är som att vuxengenerationen bara vill att man ska framåt, framåt, framåt. Av oro? Oklart. Alla fucking tårar, alla timmar, allt slit, alla besparingar man lagt på att hamna på en viss plats hinner man njuta av i två sekunder för man vet, så väl, att så fort man berättar om sin bedrift så får man frågan om var man ska härnäst.
Ledsen, men jag ska ingenstans. Jag ska ligga här i min soffa i min lägenhet på 35 kvadrat med min kille lekandes med vår dotter i köket i rummet bredvid. Vi är här. Vi försöker stanna upp. Stör oss inte.
