Därmed inte sagt att jag inte kunde kört på ännu mer, ännu längre, för det hade jag. Jag gillade det och är sämst på att gå hem i tid. Nu gjorde jag det och jag gjorde det med känslan av att vara ofärdig. Men det var fint. Och säkert klokt. Den mulna, lugna dagen idag då min kropp går på lågvarv är om inte annat ett tecken på att det var det.
Sa till Kajsa att det är sällan man är på en tillställning där varje samtal man har med olika personer är intressant, för det var de. Inramningen var vacker, inredningen i det coola skärgårdshuset gav energi, maten var god (även om sill verkligen inte är min grej) och människorna var av alla möjliga sorter men förenades i någon slags lugn. Lugn. Gitarrspel. Och harmoni, trots olikheter.
Mest intryck gjorde samtalet med en man som jobbade med att analysera människors beteenden (nu senast studerade han chipsätandet hos invånarna i Kuala Lumpor..) vilket sedan omsätts i framtagandet av nya produkter. Nyligen hade de producerat en helt ny sorts vedeldad ugn, som minskade bränslet man behövde använda med typ 80 procent, designad för att funka i lerhyddorna jag känner så väl i de fattigaste delarna av Afrika. Dock hade de kommit till insikt om att för att spisarna skulle sälja så behövde de inte bara ha ovanstående självklara usp - de behövde också se attraktiva ut. För även i landsändar där man saknar en spis och tillreder alla måltider över öppen eld så är det alltid någon i byn med tillgång till en mobil numera - och alla älskar tydligen kitchen aids. Precis som jag och typ alla jag känner, haha. Så spisarna säljs nu klarlackade i rött, vitt och blått - är inte det ljuvligt?! Att man mitt i en fattig tillvaro ändå blir glad av, och värdesätter, estetik?
När han berättade det mindes jag alla de hyddor där jag suttit ner inbjuden att äta middag, eller bara lyssnandes på familjens historia för att se hur vi kunde hjälpa dem: förundrandes över hur alla, alltid, prioriterade att sätta upp något vackert på hyddväggen. Det kunde vara en utriven sida från en papperstidning. En gammal almanacka med ett målat motiv. Eller julgransglitter. Det sista var oerhört åtråvärt och fanns bara hos de med lite mer pengar än de andra.
Tänk, en svartvit dagstidningssida. Det är som att min hjärta brister ännu en gång för allt det som är vackert i en landsända djupt plågat av HIV-epidemin. Mitt i den. Mitt i vanmakten så pågår det en vardag. Parallellt med mitt vankelmod här i soffan. Och ja, jag vet inte men..det är något jag inte tänkt på på ett tag.
