Den sistnämnda upplevelsen tangerar mycket av det Kristian upplevt med den diametrala skillnaden att han fick ett dödsbud och jag en frisedel. Men vi har båda blickat ut över den del av Östersjöns inlopp som smeker Djurgården. Känt hur skönhet bländar. Och önskat att den inte gjorde det där utanför Ersta sjukhus dammgrå korridorer.
Vi har båda suttit i väntrummet bland människor döendes i cancer, alla i olikt gångna stadier. Hur vi suttit där. Ensamma. Med känslospröten utfällda, pejlandes de andras sinnesstämningar. De vansinniga. De ångestridna. De uppgivna. De kraftfullt envisa. Och bland dem jag, den förvirrade. Den starka. Den tunnelseende irrationella soldaten, villig att med en dåres envishet ta sig an vilket uppdrag som helst. Ge mig bara en slutdestination och jag når den. Må det vara döden, beslutsamheten är densamma.
Varför gick jag dit ensam, till skiktröntgen av den där förmodade hjärntumören? Jag stannar upp och tänker på det då och då. Och jag vet inte varför jag alls uttalar påståendet som en fråga - jag vet ju svaret.
Jag hade, som jag så ofta tvingats till på den tiden, uppsökt min vårdcentral för magsmärtor. För jag hade dem. Och jag kräktes av dem. Och utöver det så var det domningar. Stor trötthet. Och yrsel.
Jag var livrädd för MS. Såg begynnande magsår som en lågoddsare och blev glad när den ivriga AT-läkaren beslöt skriva en remiss om gastroskopi.
Också den undersökningen delar vi, jag och Kristian. Vi har sett kameran på den groteskt långa slangen ligga framför oss. Jag minns inte att någon erbjöd mig möjligheten att vara sövd under undersökningen men bedövningens kalla spray mot gommen - den minns jag. Kväljningarna. Salivpproduktionen. Känslan av ett kallt föremål långt nere i någon av tarmarnas vindlingar. Han slapp höra läkarens sammanbitna "Å herregud" när kameran passerade matstrupen men det hörde dock jag.
Och i allt det där så var vi båda ensamma.
Jag var där ensam för att det inte fanns någon annan. Minns att Lina erbjöd sig att följa med men att jag var rädd att sällskap skulle göra mig svag. Jag ville kunna stänga ner alla jalussier runt om mig och inte låta någon energi sippra ut. Andras sällskap får mig alltid att lätta på garden och jag kände ett behov av att hålla den nere för att fokuserat ta mig igenom det.
Minns att jag ljög på jobbet om var jag skulle. Minns att det var en fredag. Minns tröttheten efteråt. Minns att jag, Hanna och Louises Stockholmskompisar pratade förbi varandra så att vi hamnade på olika bussar ner mot Jönköping och att jag fick resa ensam med mina tankar i fyra timmar. Ensam, med ett ömt svalg. Minns att Louise inväntade den första bussen kompisar och inte var där när jag kom. Även vi pratade på det sättet förbi varandra och jag minns att missade en utgång där killen jag var förälskad i dök upp på baren där de var.
Men kanske skulle jag inte dykt upp där? Kanske var meningen att jag skulle vänta in J? J som jag brutit kontakten med den hösten? Minns också att jag sov lugnt och tryggt den kvällen på min systers rundade hörnsoffa.
Hur som, jag var väldigt ensam den våren. Och gastroskopin visade visst på ett långt bråck som förklarade smärtan och kräkningarna men inte allt det andra och en nitisk magspecialist skickade remiss till någon neurologisk avdelning för att utesluta en eventuell hjärntumör. Det kom som en chock. Och det var i chock som jag levde de där veckorna då jag begrät allt som aldrig fått chans att bli.
Så, ja..även det delar vi Kristian och jag. Hans sorg över den uteblivna möjligheten att få bli pappa. Min sorg över att aldrig få bli kär i och älskad av samma person. Och shit vad stark den sorgen var. Att få lämna in utan att ha upplevt d-e-t var allt jag kunde tänka på..på vägen till jobbet, på min födelsedag, i den där klaustrofobiska, högljudda scannertuben..ja, mest hela tiden.
Jag minns fina stunder också. Jag minns att Sofie sa att hon skulle vara hos mig i ett hjärtslag bara jag bad om det. Och jag visste att det var hundra procent sant. Jag minns också hur jag sa till mina föräldrar att jag visst klarade av att fira min födelsedag på egen hand och hur de trotsade min uttryckliga önskan om att bara få vara ifred och hur vi sedan firade dagen ihop liggandes i en skogsglänta täckt av vitsippor.
Det var fint.
I övrigt var den tiden mest bitter av orättvisans galla och dess blålila oro. Presumtivt var jag nära döden. Presumtivt är jag alltid nära döden. Fattar inte att jag lyckas glömma det hela tiden.
