Sitter på en solig parkbänk och ser stora stadsbussar rulla förbi med människor på väg till sina arbeten. Sitter lugnt kvar och låter hela min kropp absorbera värmen från solen, liksom lapar i mig den.
Raderar bilder i mobilen för att skapa utrymme för att ta nya och trots att jag förde över alla bilder till datorn och en säkerhetssticka häromkvällen så skär det i mig med varje bild på D som bebis som jag raderar. Tänk om de inte är sparade! Tänk om jag i detta nu raderar allt jag har från tiden när hon var liten? Med det skulle alla mina minnen vara borta och endast några få förnimmelser vara kvar.
För jag skojar inte - jag minns inte den här tiden. Jag är bara här och nu med D, allt annat är ett vagt töcken.
I den stund jag är nu har vi dock en sån himla fin kontakt. Vi tycker om varandra, och efter sommarens vedermödor och allt flängande så har vi hittat varandra igen. Vi är ett team. Och när jag tittar på de allra första bebisbilderna så ser jag ju att det är hon även där. Det där knytet som jag inte kände att jag nådde fram till utan som jag mest kände var en varelse med magont som ställde krav på mig för sin överlevnad..hon var ju D hela tiden.
Mimiken är densamma. Blicken.
Sittandes här på parkbänken mitt i morgonrusningen inser jag med ett svällande hjärta att jag är kär i mitt barn. Det där alla snackat om..det händer här och nu. Jag är fan kär i henne! Alltså..ja. Men så är det.
Ps. Bilderna är sparade. Har kollat det tusen gånger. Vet inte varför jag fått ett tics rörande detta och på samma sätt som när jag ska ut och resa och kollar att passet är med tusen gånger helt plötsligt tappat tilltron till mitt eget minne och omdöme. Så, slut med det nu: jag raderar lugnt vidare. För att ta nya bilder ni vet.
